Rymdkriget var den absolut första roman jag skrev och en som jag visserligen skrev klart men som aldrig publicerats i sin helhet. I skrivande stund finns några redigerade kapitel uppladdade men jag kan inte lova att historien någonsin kommer bli klar. Detta är av flera skäl, för det första är jag inte speciellt stolt över berättelsen som är ett ihopplock av flera influenser och för det andra är det tidskrävande att sortera ut de användbara bitarna efter att ett datorfel skapade korruption i sparfilen. Numera använder jag molnbaserade alternativ för att undvika sådant men då hade jag inte lyxen.
Influenserna i storyn kommer från flera källor. De kapitel ni kommer läsa är främst baserade på den brittiska realityserien Bad Lads Army samt boken Starship Troopers av Robert A Heinlein. Jag försökte mig på kontrasten att skriva delvis om ett krig som på ytan var civiliserat men som alla krig inte alls var det. Jag ska inte avslöja för mycket av historien men jag kan säga att jag inte är nöjd alls över hur berättelsen slutade. Trots det önskar jag er mycket nöje och hoppas att ni uppskattar läsningen – så som den är.
Kapitel 1
– Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein
Dess motorer lät det färdas mellan solsystem, dess oprövade soldater kunde ta över dem och hela skeppets syfte var strid; ett syfte det aldrig fått uppfylla trots att inte mindre än trettio av dem hade byggts. Detta var ett Slagskepp av Sun Tzu klassen, och som traditionen dikterade så ledde de stridsgrupperna.
Korvetten FCS Lodjuret blev det första rymdskeppet med den tvivelaktiga äran att vara det första skepp som blivit förstört på grund av fiendens handlingar. Uppmuntrad av sin seger anropade roteledaren sin överordnade och taktiken justerades hos alla deras styrkor. Det tog inte lång tid innan de kopierades av sina motståndare. Den justerade taktiken ledde till att jakt och attackplanen snart kom att besegra de som designades till att bli deras övermän; Korvetterna. Dessa sopades kvickt och effektivt undan av båda styrkorna tills inga fanns kvar. Enbart slagskeppen, jagare och rymdplan fanns kvar nu för att slåss.
Dessvärre gällde samma även angriparna; men dessa behövde inte göra någonting annat än att komma inom räckhåll. Med en kraftig manöver som förde deras ovansida mot fienden skickade de anfallande jagarna iväg massor av små farkoster – bordningskapslar. Dessa innehöll soldater, med vilka man i bästa fall kunde ta över fiendens farkost, i sämsta fall enbart skada fiendens system och göra skeppet sårbart för ytterligare anfall.
Återigen var det människans brist på att planera för problem som skapade en militär tragedi. De långsamma bordningskapslarna var ett lätt mål för både kinetiska kanoner och patrullerande jaktskepp. Av de kapslar som nådde sitt mål så fanns där grupper av soldater som inte ville slåss mot sina egna och genast deserterade; där fanns soldater som försökte ta sig till sina uppsatta mål och dog tappert och det fanns de som insåg sin situation och kapitulerade.
När resultatet av bordningsaktionen nådde FCS Soldatprinsessan så togs genast beslutet att retirera. Slagskeppet och den skadade eskorten ökade farten, dess fiende för trött och för förvirrad för att följa efter. Innan ESS Lejonet från Norden koordinerat sina styrkor för motanfall hade deras fiende gått in i överljusfart. Det första slaget i rymdkriget hade vunnits – och förlorats.
Kapitel 2
– David Slavens, Instruktör vid USAs flygvapen.
”Ja, jag skrev fördelaktigt om värnplikt” svarade han i normal samtalston. Hon låtsades inte höra utan stod som om hon fortfarande väntade på ett svar. ”Korpral” lade han till, snabbt. Den läxan hade kostat kvinnan bredvid honom tjugo armhävningar att lära sig, och var det någonting han visste att han behövde göra om han inte skulle bli galen så var det att lära sig av andras misstag.
Korpralen stirrade honom i ögonen i ytterligare två sekunder, sedan fortsatte hon längst med ledet och höjde rösten ytterligare för att alla skulle höra klart och tydligt.
”Ni är femte sektionen, New Haifa Regementet. Ni lyder under mig. Mitt namn är Korpral Adamsdotter. Vi, fjärde och sjätte sektionen lyder under Sergeant Chang. Ni ska komma ihåg vårat namn, och för er som inte vill göra en jävla massa armhävningar så kan jag be er notera att ni ska tilltala underbefäl med rang. Officerare med fullmakt skall tituleras ”Sir”. Har ni förstått det?”
”Ja, Korpral” svarade alla i gruppen med så hög röst de kunde uppbringa.
”Hur skulle du tilltala en officer!” frågade hon tjejen och pekade på hennes bröst med käppen.
Tjejen nickade, och Korpralen lät sig uppenbarligen nöjas med det svaret och fortsatte att patrullera längst med ledet. Det visade sig inte vara nödvändigt för henne att hamra in den här poängen; den var förstådd. Hon gick några gånger fram och tillbaka, varpå hon stannade framför dem, händerna bakom ryggen och ryggen rak.
”Ni ska nu stå lediga. Det är positionen jag just nu står i. Då det är ett jävla krig på gång kommer vi inte lära er de lekar som Guvernörens garde håller på med och det kan ni tacka er lyckliga stjärna för.”
Föremålet för hennes korta väntan kom gående ut genom dörren på byggnaden de stod framför. En äldre man, iförd en stilig grå uniform av ett annat snitt än Korpralens uniform. Det här var tvunget att vara en officer.
Kapten Wyatt tittade ut över de väntande rekryterna utan vidare kommentar. Han verkade göra en ansträngning att titta var och en i ögonen, för att se om där fanns vad han letade efter. Nayan tryckte ner en fnissning. Det var inte troligt att han hade det, eller om han ens skulle få det.
”Det här kommer inte bli som mina vanliga tal” sade Kaptenen, och avbröt Nayans tankar mitt i. ”I normala fall brukar jag stå här och låta Adamsdotter förolämpa er alla för att ni varit dumma nog att anmäla er till den här tjänsten. I nuläget har jag dock stor respekt för det faktum att ni kom även fast beslutet att alla ska ha samma plikt att tjänstgöra är kontroversiellt. Ni kommer till stor del vara en del i hur stor framgång projektet anses vara och jag vet att några av er helst av allt vill vara någon annanstans. Men valet är inte vårt. Tillåt mig förklara lite mer utförligt.”
Nayan lyssnade ordentligt nu. Han hade själv dagarna efter att kriget förklarats ett faktum efter Jordens anfall på deras stridsstyrka varit en av dem som försökt skriva mycket baserat på lite information.
”Jorden har anfallit oss. Det är en moder som har anfallit sitt vuxna, självständiga barn för att vi har haft modet och viljan att förklara att vi vill bli tagna för vilka vi är. Vi förnekar inte vårt ursprung. Vi förnekar inte hjälpen Jorden har gett oss. Men det var länge sedan den behövdes. Vi förtjänar att vara våra egna mästare, som vi är mästare över den här planeten. Och för det behöver vi egna traditioner där varje person bidrar till samhället och dess skydd. Det är därför ni är här. Så lär er vad ni behöver lära er. Det är inte bara ert eget liv som beror på det. Korpral Adamsdotter, var så god att fortsätt med planen för dagen.”
Nayan suckade inombords. Det var bara den gamla vanliga retoriken, den som han själv använt vid flera tillfällen för att argumentera det nya konceptet att alla kunde rekryteras in i det militära vid en kris. Han hade lika gärna kunnat skriva kaptenens tal och gjort ett mycket bättre jobb.
”Hammar!” ropade Adamsdotter. Rekryten stannade tvärt. ”Eftersom du tydligen vill imponera så är det ditt ansvar att lära den här samlingen homofober hur man marshererar ordentligt.” ”Ja, Korpral” ropade rekryt Hammar, varpå han påkallade gruppens uppmärksamhet. ”Titta på mig, och gör som jag gör. Det tar er inte lång tid att förstå hur det görs; hela poängen är dock att det görs i takt. Redo? Vänster, höger, marsch!”
Vid de två senaste orden började han gå och gruppen försökte följa efter imiterande hans gångstil. Noterande problemet så påbörjade Hammar ropa ut en ramsa som gick ut på Vänster Höger Vänster Höger. Det tog Nayan åtminstone en minut att förstå att vad som ropades ut var när vilken fot skulle sättas ner i marken, och viskade framförde denna teori till rekryterna bakom som liksom han inte hade förstått meningen med det hela. Han tyckte att de hade fått till en god imitation av en militär marsch när de helt plötsligt stannade utanför ett hus, tydligt märkt med ett rött kors.
”Okey! Ni delar in er två och två. En man, en kvinna precis som den där gamla skrönan om Adam och Eva!” ropade Adamsdotter och blev genast åtlydd. Nayan parade snabbt ihop sig med den unga tjejen som förhörts om det korrekta sättet att svara en officer. Snart nog hade en kö bildats utanför lokalen där Nayan och tjejen hamnade sist. Så fort Adamsdotter försvunnit runt hörnet – för att ta emot personerna när de var klara – så började rekryterna prata med varandra.
”Hejsan. Jag heter Ellen. Ellen Smith.” sade hon och skakade hand. ”Och du är Nayan. Journalisten. Anledningen till varför vi alla är här.” tillade hon med ett flin. Det fick en hel del huvuden att vänta sig om i ledet, somliga såg intresserade ut, andra irriterade.
Nayan skulle precis argumentera emot när Ellen hann före. ”Det är inte värt att argumentera om det nu. Vi är här, och det skulle vi nog vara i alla händelser, även om en journalist argumenterat åt det ena hållet eller det andra. Dessutom, du kunde ansökt om frisedel för att ta hand om företaget.”
Mannen fnyste. ”Inte viktigt för krigsinsatsen, alltså fick jag inte frisedel. Jävla bullshit, jag vet ett jävla bageri här i närheten som fick frisedel åt sin personal för att soldater tydligen äter där.”
”Okey! Nästa!” hördes det inifrån byggnaden och de båda framför gick in, lämnandes Ellen och Mayan ensamma utanför.
”Uppenbarligen inte” kom svaret, den här gången lite mer självsäkert.
Den här gången fick det effekt.
Ingenting mer sades på en stund och snart nog hörde de en röst som ropade ”Whitfield, Smith!” och de båda steg in. Han sneglade mot Ellen, men hon låtsades inte om honom. Det var inte utan att han fick intrycket att hon förberedde sig för att spela med vad datorerna visade. Någonting var uppenbarligen fel.
De gick in i vad som uppenbarligen var ett omklädningsrum. En vakt instruerade dem att ta av sig alla kläder, lägga sina personliga ägodelar i ett paket och lämna deras kläder på plats.
”Vad kommer hända med våra kläder?” frågade Ellen vakten och fick en blick till svar. ”Förlåt, vad kommer hända med våra kläder, Korpral” korrigerade hon sig efter att ha läst antal streck på axeln.
”De får ni återse när ni kommer härifrån. Inte tidigare, rekryt. Och kom ihåg att allt ska av. Några av de äldre verkade inte ha förstått det.” svarade han med en fnysning. ”Egentligen borde vi slänga dem. När ni kommer härifrån lär ni inte vara på väg tillbaka ut i livet. Så få av er det där nu och spring in till läkaren!”
Allt eftersom kläderna togs av kände Nayan en allt större impuls att börja titta mer åt Ellens håll. Det var en impuls han försökte bemästra, det sista han ville var att bli gapad på av vakten för att han inte klädde av sig snabbt nog men trots allt kunde han inte låta bli att titta mot henne under företexten att se hur långt hon kommit. Hon mötte hans blick och flinade. Svärande över sig själv lovade han att han inte skulle göra något liknande igen, och dessutom kolla upp hur tidigare försök av samma system – om det fanns några – hade hanterat olika kön i sektionen. Det var legendariskt hur biologiska drifter hade manifesterat sig i de olika samhällena på jorden och hur de skapat en syn på könen som enbart på senare tid hade kunnat övervinnas.
En minut senare stod de bredvid varandra, utan en tråd på kroppen framför en dörr. De tittade på varandra, varpå Nayan prompt knackade och de blev tillsagda att komma in. Rummet visade sig vara i det närmaste identiskt med det rum de besökt under den första läkarundersökningen, när deras inkallelse hade kommit. Vid två stora scanners stod varsin läkare som även höll i plattor; inkopplade till det centrala datorsystemet. Läkarna gick fram mer eller mindre samtidigt och pekade dem till varsin Scanner.
Att bli scannad var – enligt Nayan – en av de obehagligaste upplevelser du kunde utsättas för. Det gjorde inte ont men alla som genomgick proceduren envisades med att de kunde fysiskt och ibland psykiskt känna hur sensorerna behandlade olika delar av kroppen. Läkarna själva envisades att detta var fullständigt skitsnack och ingen utbildad skulle någonsin erkänna samma känsla som de som utsattes för den. Nayan undrade om det hela var för att scannern var allmänt erkänd som universums bästa sätt att emottaga dåliga nyheter på eller om man helt enkelt inte gillade att få allting om en avslöjat inför en person som otvivelaktigen skulle kommentera dina defekter och brister.
Det tog kortare tid än vad det brukade dock, något han enbart var tacksam för. Förklaringen om varför han inte behövde sitta lika länge lät inte vänta på sig; även om han noterade att Ellen fortfarande låg under scannern. Konstigt.
”Vi har fått resultatet av din förra scan, och vi har sökt efter avvikande detaljer med den som mall. Ingenting av värde hittades, ingenting som vi behöver kommentera på i alla fall. Stå här och vänta tills dess att din partner är klar så kan ni fortsätta till nästa rum sedan.”
Nayan stod och tittade mot scannern där Ellen låg. Hennes doktor hade rynkor i pannan och verkade vara mycket intresserad av något. Han vinkade till sig sin kollega och stängde sedan av Scannern.
”Smith. Vi har lite saker här som du kanske skulle vilja förklara för oss.”
”Ja, Korpral” skanderade hela gruppen.
”Femte, Korpral!”
”Vad ska ni göra om jag säger något?”
Adamsdotter vände huvudet mot Rekryt Hammar som uppenbarligen inte hade kunnat motstå frestelsen att skämta. Långsamt gick hon fram mot honom med all aura av ett underbefäl som skulle genomföra ett dystert straff. ”Vad sade du, Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar?”
Tidvis tjänstgörande Vicekopral? Konceptet var inte okänt för Nayan, många av de soldater som tjänstgjort i det som en gång var Jordens flotta hade varit Tidvis tjänstgörande. Det hade tillåtit dem att ha två karriärer och kunna gå framåt inom båda.
”Och om du ännu inte lärt dig hur ett underbefäl ska agera så kan jag säga att jag förstår beslutet att skicka hit dig. Och ännu värre, så har jag fått instruktioner att göra dig till gruppens rekrytledare. Det tar mig emot efter att ha sett ett sådant uppenbart exempel på clownighet. Vi ska allt se till att de civila delarna av dig inte finns kvar efter att vi är klar med dig. Passar det dig, Rekrytledare Hammar?”
De klädde på sig under tystnad.
”Vi ska se vilka av er som är här. Jag kommer att ropa upp er, och ni svarar med namn. Är det förstått?” röt hon, med ett ”Ja, Korpral” som svar från gruppen.
”Okey” sade Hammar och vinkade alla rekryterna till sig. ”Så här är det. En inspektion är inte direkt en lätt match. Jag förväntar oss den vanliga behandlingen efter den här inspektionen, det är lite hela poängen att ha en nu – men se och lär!”
Det var dock uppenbart att Adamsdotter inte var nöjd.
”Det är klart jag har rätt, rekryt. Observera!” Hon tog uniformen och höll upp den så att alla kunde se. ”Jag hatar öppna fickor” gapskrek hon. ”Öppna fickor är som svarta hål; Det försvinner saker ur dem så att de aldrig syns igen.” Hon spände ögonen i hans. ”För att säga det så du förstår. Saker trillar ut. Hela jävla världsrymden trillar in! Låt mig aldrig hitta en öppen ficka på din uniform igen!”
Kapitel 3
Föremålet för hans beundran var standardbeväpningen för en infanterist som förväntas tjänstgöra på rymdskepp – egna eller på fiendens. Det var en Rymdstridskarbin typ 15, allmänt förkortat SWC-15. En och en halv meter lång med pistolgrepp framför magasinet, en gammal design för att få ner längden på vapnet, ett magasin som laddades underifrån och som tog 65 4.5mm patroner styck. Vapnet var ljuddämpat från fabriken och hade ett inbyggt sikte som kunde användas utan förstoring eller med. Det sades inte vara träffsäkert på längre avstånd; men det behövde det inte vara.
Han sträckte ut handen och kände på det. Han kände ur någons ögon brände i ryggen, men han brydde sig inte om det. Det här vapnet och han skulle spendera en hel del tid tillsammans och då var det kanske bra om hans första intryck var ett bra sådant.
Algoritmerna måste vara intressanta. Han var säker på att hade han missat fler skott i början så hade det tagit honom längre tid att komma till nästa nivå. Det var nästan som ett spel. Den tog din kunskapsnivå i beräkning; och tog det dig tid att lära dig det hela så höll den dig på samma nivå tills dess du kunde. Han kände sig listig och självsäker. Fienden skulle råka illa ut i ett krig; han kunde det här. Det visste han nu och tog sikte igen…
I teorin var dessa helt skottsäkra men ingenting hindrade fienden från att helt sonika gå runt dem eller kasta granater – Granattillsatser eller granatgevär var något varje bordningsstyrka bar på. Det var ingen konst att designa dessa för att vara dödliga för infanterister samtidigt som de inte skadade alltför mycket av det skepp som användaren ville ta.
Med ett stort metalliskt klank föll en del av dörren in, och sekunder senare gjorde den samma sak på andra sidan. Fyrtioåtta fientliga soldater skulle inom några sekunder vara på väg mot de tolv som försvarade hangaren. Nayan såg ett litet föremål kastas ut genom luckan och det skapade en öronbehövande smäll och en bländande vit blixt. Fienden hade fler nya saker än vad man lärt sig sedan sist. Precis efter blixten rusade två soldater fram ur öppningen. De bar på stora sköldar som täckte hela deras kropp och som såg ut att vara av samma material som deras egna kroppsskydd.
Effekten av granaterna och eldgivningen var fruktansvärd. En av de sköldbärande fienderna slogs omkull, hans kamrater berövade skydd och de dog ögonblickligen från elden från Karbinerna. Vid den andra dörren gick det sämre. Där hade granaterna misslyckats att träffa rätt och i skydd av sköldarna regnade nu fiendens egna Ontploffens över vänster flank, avlossade från granattillsatser under fiendens karbiner.
Nayan försökte koppla bort de röda symbolerna som motsvarade sina sektionskamraters namn och det faktum att de var ute ur striden – kanske rentav döda – och fortsatte att skjuta kontrollerade skurar ner mot fienden.
Dörren öppnades och B-styrkan; de som spelat fienden under övningen ställde sig upp och tittade mot dörren. Det var uppenbart varför deras nyfikenhet väckts. In genom den kom en man i fyrtioårsåldern, svart hy och ett vältrimmat skägg. Hans ögon hade för vana att registrera allt i närheten och generellt avbröt han inte utbildning utan ett väldigt gott skäl. Som när han ville bestraffa riktigt dåliga prestationer. Intrycket förstärktes av att han såg lätt stressad ut när han raskt marscherade fram till B-Styrkan och förklarade någonting i låg röst. Hela Femte Sektionen såg på när dessa raskt ställde sig på ett led. Mannen – vars namn gick i skarp kontrast med hans utseende, precis som alla andra på Kolonin – var Sergeant Chang. Hittills hade de enbart sett honom på avstånd eller då han talat till hela plutonen. Han vinkade åt Adamsdotter.
Whitfield kände att Ellen spände sig bredvid honom. Något hade påverkat henne, men han kunde inte komma på vad det skulle vara. Var hon nervös att få kritik över sitt agerande under övningen? Hon hade redan blivit berömd för det. Eller var det något annat? Hon hade inte reagerat tills de hade nämnt vilken strid som övningen skulle representera. Eller var hon bara skakad över att det hela lika gärna hade kunnat vara så äkta som det kändes? Det fanns gånger under övningen då han helt glömt bort att det hade varit en sådan. Han fokuserade sig på att se om Ellen reagerade mer; hon var hans Stridspartner och det var hans jobb att hålla utkik på hur hon mådde och vice versa.
Rekryten gick ner på knä och påbörjade armhävningarna. Samtidigt höll en av hans sektionskamrater; Tajuna Kuchler en halvt viskande konversation med någon han inte kunde se. Tajuna var en av de yngsta i gruppen, dess ständiga optimist som motvikt till Fribergs gnällande och Hammars sarkasm. Hennes kortklippta bruna hår verkade nästan stå som taggar över någonting och han bestämde sig för att gå närmare för att se vad det hela handlade om. Det visade sig att hon argumenterade med Mies Rupertson, näst yngst i gruppen. Rupertson var lite av en skrytmåns, vilket som tur var inte hans mest frekventa drag. Dessvärre var det den sidan av honom som Tajuna fick hantera just nu.
Kapitel 4
Rösten tog en paus och på skärmen visades ett montage. Hur soldaterna klättrade över hinder, hur de sköt med sina vapen, hur de stod i givakt i logementet och slutligen ett trettio sekunder långt klipp som uppenbarligen var från en övning där de stormade och besegrade sina motståndare.
”Tack för att ni alla ville komma idag” började Guvernören och gav de ansamlade journalisterna en nick. ”Det är inte alla de välkända ansiktena som är här idag, och jag vill idag gratulera Menig Nayan Whitfield, tidigare reporter på Haifa Colony News för att han slutfört sin träning och kommer snart att hjälpa till att försvara vår självständighet och vår demokrati med samma beslutsamhet som när han försökte hitta skandaler, mutor, människoberättelser och samhällsdebatter. Jag är säker på att han hade haft skarpa frågor att ställa, och jag hoppas att ni inte gör honom besviken. Det sagt, jag skulle vilja gå direkt till mitt uttalande. Det kommer finnas gott om tid för frågor efteråt.”
”Jag är medveten om de rykten som Guvernören och hans stab har spridit om den strid som utbröt när förhandlingar först skulle föras om dessa saker. Det anges att Jordens styrkor ska ha angripit den stridsgrupp som avdelats för att förhandla om självständighet när dessa vägrat att godta Jordens krav och att Jorden skulle ha ansett blotta tanken på att en av deras egna stridsgrupper inte skulle vara hundraprocentigt bakom Enade Nationernas politik som en akt av förräderi. Det är vår ståndpunkt att faktum är att det var vi som blev angripna först av styrkor lojala med Guvernören då detta är vad våra besättningar och sensorloggar tydligt visar. Vi har sett och utrett de loggar och vittnesmål vi fått av Guvernörens mycket kompetenta stab och kommer fram till att vi inte kan hitta några bevis på att dessa skulle ha justerats för att föra fram Kolonins ståndpunkt. Guvernören har garanterat mig om att deras folk inte har hittat bevis för liknande justeringar på våra datorband vilket innebär att vi i dagsläget inte vet vem som öppnade eld först. Det gör situationen väldigt komplicerad. Enade Nationerna har dock valt att ställa sig bakom vittnesmålen från ÖBRYMD och hens stab och finner därför kolonins styrkor som ansvariga för öppnandet av fientligheter.”
Han tog ett steg tillbaka och tittade förväntansfullt ut över den samlade gruppen journalister som för att inbjuda dem att tala. Samtliga räckte upp handen och han pekade på en av dem i första raden.
”Som några av er vet, och andra inte så förde jag befäl över en av de stridsgrupper som avdelats till Kolonin och som nu används i kampen mot er hemplanet. Jag såg det inte förenligt med min ed till Enade Nationernas Rymdflotta att lämna den för att delta i en väpnad revolt. Det är med stor sorg jag ser mitt gamla skepp ESS Järnkanslern döpas om till FCS Furusiyya och vändas mot planeten som byggde henne. Denna lojalitet ansågs vara mycket berömvärd av mina ledare och följaktligen ombads jag vara agerande Ambassadör tills dess av att en utsedd och erfaren sådan kan anlända vilket dessvärre kan ta upp till ett halvår. Själva utnämningen kom med den senaste hyperdatorströmmen och är daterat sedan några veckor tillbaka. Jag hoppas du finner svaret tillräckligt för att tillfredsställa din nyfikenhet.”
Reportern nickade, och en annan höjde handen.
Reportern satte sig ner och samtidigt så stängdes skärmen av. Nayan tittade bakåt; det gjorde de andra i Femte Sektion som satt i rummet och tittade också. Korpral Adamsdotter stod lutad mot dörrkarmen, hållandes i fjärrkontrollen. ”Sitter ni här och latar er nu när det är krig i galaxen, Femte Sektion!” frågade hon med ett försök till lättsamhet. ”Ja, Korpral! Vi är ju de finaste soldater du utbildat och då förtjänar vi lite lättja” svarade Ellen med en blinkning och ett leende från stolen bredvid Nayans. Adamsdotters halvleende försvann omedelbart. ”Sista gången jag talar med en jävla journalist.” muttrade hon. ”Det passar mig utmärkt, Korpral!” brast det ur Nayan innan han kunde hejda sig. Adamsdotter vände huvudet och tittade rakt på honom. ”Du är ingen värdelös journalist, du är en soldat och får jag bestämma – vilket jag får – så fortsätter du vara det. Femte Sektion skall formera sig i uppdragsrummet om fem minuter. De har bestämt vad de vill göra med vår pluton.”
”God Morgon Soldater. Först av allt skulle jag vilja berätta för er hur vi valt att organisera plutonen, varpå jag ska beskriva vårt uppdrag och det skepp vi kommer bli placerade på. Som ni redan vet från utbildningen så är vår avsikt att utbilda er för strid ombord på skepp vilket enligt doktrin är det bästa sättet att föra strid i rymden på tills dess att vapen starka nog att allvarligt skada större skepp kan utvecklas. Jag kan inte gå in på detaljer, men jag kan berätta för er att våra tekniker och forskare är på god väg att utveckla ett sådant vapen. Nu till organisationen.”
Bilden ändrades återigen och ett diagram på ett skepp visades på skärmen. Nayan noterade att skeppet inte var likt något av de som de utbildats på och undrade vad man nu hittat på. Diagrammet visade ett skepp, två och en halv kilometer långt, strömlinjeformat med flertalet fästen för Kinetiska AKAN; dock utan robotbatterier. En hangar var tydligt synlig på enda sidan av det.
”Vad handlar saken om, Sergeant. Det hela hade väl kunnat avhandlas igår eller under morgonen. Vi hade ingenting för oss då.” frågade han och försökte låta lika oberörd som hon hade.
Ellen vägrade fortfarande att titta på honom; hon var vänd mot läkaren. ”Hur fick ni reda på det hela?” frågade hon. ”Jag trodde jag hade gjort ett rätt grundligt jobb.”
Sergeanten vände sig till en av korpralerna. ”Hämta Civilist Smiths kläder. Hon ska rapportera in till Kapten som ska göra det reglerna kräver av hen.”
”Den meniga har rätt, Sergeant.” sade han tveksamt. ”Kaptenen ska bestämma, även om vi vet vad resultatet blir.” Sergeanten tittade några sekunder och nickade sedan åt Nayan.
”Skyldig, Sir.”
”Som i Anna och James Smith?”
När de kom ut stod Adamsdotter och sektionen och väntade på dem.
Ellen skakade Adamsdotters hand, vände sig om och försvann i snabb marsch mot grinden.
Kapitel 5
– Ur The Stormtrooper av S.P.O.C.K
Oavsett vad andra hade sagt så ansåg Nayan att han kommit till en slutsats gällande sin tjänstgöring dittills. Krig var väldigt tråkigt. Efter flera veckor på FCS Audie Murphy så hade dagarna varit skrämmande monotona. Vakna, träna, kontrollera utrustningen, äta, sova och underhålla sig med de begränsade möjligheter som fanns. Nayan hade en gång undrat varför Krigsfartyg ofta hade de största biblioteken av media och böcker i mänsklighetens historia, men han förstod det nu. Men det var bara så långt som filmer, böcker, spel eller musik kunde ta dig. Till slut blev även det tråkigt.
Kanske för att att det var att han inte kände att han hade någon att avnjuta dem med. Han visste inte vad han skulle känna över det faktum att Ellen hade ljugit om sin ålder; indirekt ljugit för honom under hela hennes tjänstgöring. Han kunde omöjligen vara arg på henne; han kunde faktiskt förstå vad som hade fått henne att ta beslutet. Det hade pratats en del om det hela inom plutonen, men det ansågs helt enkelt vara en av de där sakerna som hände; men i slutändan hade alla sin egen stridspartner som de kunde prata med och som de kunde anförtro sig åt. Det hade inte han.
Inte för att de inte försökt. Tajuna Kuchler hade gjort en verklig ansträngning att försöka lära känna honom bättre, och det hjälpte på sitt sätt. Han behövde nästan aldrig vara ensam; sektionen hade verkade ha en policy om att om han behövde sällskap så var det alltid någon eller några som ställde upp; Tajuna oftare än andra. Han kunde slappna av med henne på ett sätt som påminde om hur han kunnat slappna av med Ellen, men hon kunde inte ersätta henne.
Adamsdotter hade också försökt hjälpa till, på sitt speciella vis. Djupt upprörd över att inte ha en komplett sektion hade hon övertalat Kapten Wyatt att befodra Nayan till Vicekorpral. Det var en rang nästan helt utan plikter; allt den gjorde var ge honom tre dollar mer om dagen – pengar han ändå inte kunde spendera. De få saker han behövde göra för rangen hade oftast med plutonens moral att göra – döma i tävlingar, censurera post (en övning han fann djupt störande med tanke på sitt yrke) och liknande. Under övningar så agerade han stridspartner med Adamsdotter. Det passade honom fint; allt han behövde göra var att ta betäckning och skydda hennes flank när hon gav order.
Alla skepp hade ett grönområde ombord. Besök där var strikt ransonerat för att inte förstöra den noggrant planerade atmosfär som fanns inom det men trots det var det en hobby för de kunniga inom systemen att försöka ge sig själva fler genom att ta sig förbi de avancerade system som gav inträde. Oftast misslyckades dem. Luften var svarare här, temperaturen varmare. Samtidigt så var samtliga skeppets ljud utestängda och väggarna anpassade för att se ut som de hörde hemma i en solig park istället för i ett trångt rymdskepp. Av alla tekniska underverk på skeppet så var detta det han värdesatte mest. De satte sig på en bänk och Tajuna vände sig mot honom.
Nayan skrattade. ”Jag har ju berättat hur jag reagerade på min inkallelseorder. Trodde jag skulle få skriva artiklar och böcker. Jag hade kunnat skriva en hel jävla roman på den här månaden, minst 50 000 ord här ombord men vad i helvete skulle jag få inspiration ifrån? Skriva en bok om en massa svettiga soldater som har tråkigt?”
Med stor motvilja ställde de sig upp och gick så långsamt som möjligt mot dörren, njutande av sina steg inne i den kontrollerade atmosfären. När de steg utanför dörren ökade de takten på stegen. En av bieffekterna med parken var att när man varit där luktade resten av skeppet fruktansvärt tills man vant sig vid lukten igen, vilket beroende på besöket kunde ta alltifrån någon timme till några dagar.
”Forskningsstationer brukade bära en halv skvadron och vi tror inte det har ändrats. Dessa torde dock vara av den äldre typen, ”Achilles” som inte längre bärs av stridsskepp. Enkel match för våra AKANs. När alla fiendens rymdstridsmedel har neutraliserats så kommer ni gå ombord i en skyttel.
Fienden har inga soldater ombord, men operatörerna av utrustningen kan tänkas vara beväpnade. Ni har tillstånd att använda dödligt våld mot fiendens beväpnade personal, men försök undvika det. Guvernören hoppas fortfarande på en diplomatisk lösning på den här konflikten. Adamsdotter, du och ditt team har trettio minuter för planering; sedan rapporterar ni till hangaren. Några frågor?”
Nayan gick in sist och satte sig vid sin plats vid dörren. Som Vicekorpral var hans roll att vara bland de första ut genom dörren. Som befäl hade Adamsdotter privilegiet att sitta längst in, en praktik hon djupt ogillade. ”Det ger officerare makten att kapitulera om deras anfall misslyckas, men inte för att rädda sina män utan för att rädda sig själva” hade hon sagt över en brandy en av de fåtal gånger som alkohol hade serverats.
Dörren öppnades innan han tänkt tanken till slut. Utan att tänka, utan att reagera över sin handling så höjde han karbinen mot den öppnande dörren och slängde ut en rökgranat. När tio sekunder hade gått från att granaten landat så sprang han ut ut; den första soldaten att invadera en fientlig rymdstation. Röken täckte hela luckan – han visste inte vad han skulle se, han visste inte om där fanns en fiende som väntade på att han skulle komma ut ur den. Det var dags.
Snabbt och effektivt rörde sig sektionen med blickarna åt sidorna. Det fanns inte ett spår av någon motståndare här. Kanske de hade bestämt sig för att inte slåss? Men i sådana fall skulle det väl finnas någon här som sade åt dem att de kapitulerade? Eller ett radiomeddelande? Det fanns i alla fall inga skepp i hangaren, något som han tyckte var lite konstigt. Han sprang fram mot dörren och kontrollerade den. Den var satt på automatik och slog med några knapptryckningar om den till manuell – öppen. Detta skulle förhindra att man tömde hangaren på atmosfär; för det skulle i sådana fall drabba andra delar av skeppet också vilket skulle göra det hela till en plågsam version av kollektivt självmord; något som inte fanns i försvararnas intresse.
Skulle de velat hindra deras landning på det viset så hade de gjort det så fort soldaterna spritt ut sig; allt annat skulle ge dem tid att antingen nå dörren eller retirera till skytteln. Det var en mycket ovanlig metod som enbart använts en gång i kriget; i ett av FCS Soldatprincessans slag. Två soldater hade varit de enda säkerhetsstyrkor kvar i hangaren och uttryckligen begärt att det skulle göras för att förhindra att den pluton soldater som landsatts kunde göra mer skada ombord. De hade sedan riktat vapnen mot varandra och skjutit. De hade framställts som martyrer, krigshjältar. Alla kunde deras namn. Smith.
Nayan skadade på huvudet, som för att rörelsen skulle kunna skaka bort tankarna ur hans huvud. Han behövde vara fokuserad, och tittade ut i korridoren som låg bortom dörren. Det var något konstigt med den. Trasiga läsplattor låg längst med hallen tillsammans med väskor och ryggsäckar som uppenbarligen kastats åt sidan.
”EOD Scan hitåt” röt han i en rimlig imitation av en underofficers röst. ”Det ligger en massa skräp här och jag vill inte hitta en försåtsminering i det.” Hammar och hans stridspartner Darzi föll ut ur ledet och gick fram till där han väntade. ”Ser ut som en perfekt placering för en laddning” höll Hammar med och tittade ut över bråtet. ”Fattas bara att någon hade tillräckligt med hjärna för det.” sade han och höll upp Skannern. ”Det automatiska läget visar ingenting, men det ska det heller inte göra såvida någon inte tog en fabriksny bomb och satte dit. Minsta ändring och det fungerar skit. Slår över till materielscan.”
Han fingrade på skannern ett tag. Nayan tittade sig omkring för att se hur det gick för de andra stridsparen. De kontrollerade noggrant varje del av hangaren. Adamsdotter hade placerat Wong för att kolla flygdatorn; Adams och Kuchler hade öppnat några av lådorna för att se vad som fanns i dem. Han fångade Tajunas blick och hon såg lättad ut, antagligen över bristen på strid.
”Bra. Något är konstigt här. Deras bästa chans var att försvara hangaren, ändå har de inte gjort det. Men de kan installationen än vi, det kan finnas en bättre försvarspunkt längre fram. Det är i alla fall något som stör Audie Murphys värmesensorer; de kan inte få en fix på hur många det är här. Jag är mer orolig för vad vi inte ser” sammanfattade hon. ”Något är fel här.”
Hans ögon föll på en konsol i änden av rummet som blinkade, och han gick över till den. Den sade strängt åt honom att operativsystemet inte fungerade. Han tog fram tangentbordet och kontrollerade informationen. ”Korpral” ropade han. ”De har rensat datorn, helt och hållet. Vi lär inte hitta någonting här.” Adamsdotter såg sur ut. ”Verkar som de hade mer tid än vad vi trodde. Det finns inte en chans att de skulle haft tid att rensa allt OCH evakuera från det att vi hoppade ut ur överljusdrift. Friberg, hur går det med siarespindeln.”
”Något sådant skulle aldrig kunna gå igenom störning utan att uppgifterna blev fel eller förvrängdes, för de uppgifterna är också elektronik på ett sätt som röster inte är. Det är därför piloter kan snacka, men inte låsa attackrobot i vissa lägen och tvingas skjuta inviduellt.”
Diskussionen fortsatte, förvrängdes, blev till teori, och tillbaka till praktisk applicering under färden. Det var en trevlig diskussion där även Adamsdotter deltog med sina erfarenheter och motvilja – som hon sade – att någonsin ersättas av en jävla maskin. Diskussionen avbröts när piloten meddelande dem att det var en minut till landning och att de blev anropade.
”Bordningsstyrkan, det här är FCS Audie Murphy. Lägesrapport” knastrade deras radio till.
Kapitel 6
”Soldater gillar inte att slåss rättvist. Soldater skjuter i ryggen, lägger fällor och bakhåll, ljuger för fienden och kommer med fler än dem varje gång de får chansen till det.”
– Ur Enders Skugga av Orson Scott Card
Adamsdotter tittade i illa dold misstro upp mot taket, som för att anklaga högtalaren för att ljuga. Resten av sektionen tittade sig omkring. Vid den kinetiska automatkanonen hade besättningen rusat upp från golvet där de vilat till färdigställningar kring pjäsen. Skyttelpiloten som kommit ut strax bakom dem försvann kvickt in i sitt skepp igen.
”Kom igen, vill de ha en jävla övning nu så ska de väl få det. Vi har inte fått specialorder, så ni vet vart vi ska. Har vi tur varar det här inte länge.” Hon räknade in alla, kontrollerade att ingen i förvirringen laddat sitt vapen och ledde sektionen bort från hangaren i en lätt språngmarch in i en angränsande korridor. Bordningsstykans uppgift vid stridsstationer var att placera sig i ett rum som angränsade till de korridorer där det var troligt att en avancerande fiende skulle dyka upp. Att kämpa i de båda hangarerna var ett uppdrag som tillföll de andra fyra sektionerna.
Nayans tankar stormade omkring i hans huvud under tiden. Var det verkligen en övning som man dåraktigt beslutat att hålla direkt efter en äkta stridssituation? Eller var det Jordens styrkor som kommit tillbaka snabbare än tänkt? Ordern ”Alla soldater och besättningsmän” innebar att man förväntade sig en bordningsaktion, och då kunde det inte lika gärna vara korvetten som återvänt.
Hans fötter började göra lite ont. Kängorna hade varit påsnurna hela dagen och även om de var väl ingångna vid det här laget brukade man åtminstone få någon slags respit under dagen. Han antog att det faktum att hans ens noterade det var för att han kände sig trött, en känsla som varit frånvarande under de senaste veckorna och magen kurrade. Han behövde äta. Det var bäst att den här övningen var över fort.
De anlände i ett lite större rum, rymdskeppets motsvarighet till en vägkorsning. Rummet hade säten längst med väggarna och skyltar som visade vilken gång som gick vart. Andersdotter gick fram till en konsoll på väggen, flyttade undan det skyddande lagret och slog in några kommandon. Dörren mot bryggan stängdes med ett stort klank och upp ur golvet reste sig metallbarriärer. Sektionen rörde sig vant och tog skydd bakom dem; de hade övat på det här många gånger sedan de kommit ombord. När sektionen var på plats pekade Adamsdotter den lediga metallbarriären som var placerad lite längre bak, nästan mitt i rummet. Nayan intog position där under tiden som Adamsdotter kontrollerade soldaternas placering vid de andra skydden.
”Alla sektioner. Alla sektioner, detta är Stridsledningscentralen; Bryggan.” hörde de i sina öronsnäckor. ”Ett fientligt slagskepp har hoppat ut ur överljusdrift. De identifierar sig som ESS Ökenräven; Sun Tzu klassen och de kräver vår kapitulation. Kapten vägrade såklart och de kommer snabbt närmare optimalt eldgivningsavstånd. Kapten misstänker att de vill ha vårt skepp eftersom de inte vet vad vi kan göra. Vår plan är att accelerera bortom deras räckhåll och sedan hoppa till överljusdrift men fienden kommer få åtminstone tio minuter att agera mot oss. Vi förväntar oss ett bordningsförsök.”
Adamsdotter svor högt. ”Ett slagskepp bär sex plutoner. Vi har bara en.”
”Vi vet. Kapten Wyatt har begärt av Befälhavaren att prioritet ges mot bordningskapslar och skyttlar och han tyckte det lät som en god idé. Dock så tror jag inte vi kommer få mer än hälften av dem. Jag hoppas ni är redo; det här kan komma att bli otrevligt.”
Nayan kunde aldrig tidigare ha påmint sig om att han noterade hur hårt hans hjärta slog. Eller alla ljud i luften. Eller hur torr hans mun kändes. Han tittade omkring sig och mötte Tylers blick. Den var fixerad vid honom i några sekunder innan den for vidare mot Adamsdotter.
”Pluton.” hörde han i sina högtalare. ”Fienden har skickat ut bordningskapslar mot oss. Babords batterier kommer bekämpa så många de kan.” Goda nyheter tänkte han frenetiskt. Bordningskapslar var enkelt mål för Kinetiska AKAN och FCS Audie Murphy hade fler än normalt.
”Soldater!” ropade Adamsdotter. ”Det här blir en lätt match. De måste ta sig förbi tredje och fjärde sektion för att komma till oss; och ser vi inga fler bordningskapslar kommer första och andra sektion att förstärka oss. Ta en stor klunk vatten nu när ni kan, ladda sedan era vapen.”
Om väntan i skytteln hade varit illa så var det ingenting emot hur väntan nu var. De hade sina korridorer att titta ner igenom; de tittade på varandra, de kontrollerade sina vapen, tittade på varandra igen och väntade med spända ansiktsuttryck. Många såg till att sysselsätta sina händer med någonting; Friberg kände hela tiden på sitt kroppspansar, Wong kontrollerade att magasinet satt i vapnet ordenligt hela tiden, Rupertson hade böjt sig fram och pussat Kuchler på pannan men hon hade uppenbarligen inte märkt det; hon satt helt still och stirrade mot dörren i slutet av korridoren.
Statusuppdateringar om striden fortsatte att komma i deras radio, och tystnaden mellan varje var nästan olidlig. Fienden hade förlorat nära två tredjedelar av sina bordningskapslar till Audie Murphys Kinetiska Automatkanoner och man hade ökat farten. Trots detta förväntades kapslarna anlända i babords hangar inom en minut. Trots att fjärde sektion innehöll deras tunga vapen och flera extra soldater så skulle de snart bli hårt ansatta.
Hela sektionen ryckte till. Tydliga ljud från handeldvapen hördes längst först den enda korridoren och sedan den andra. Adamsdotter ställde sig upp. ”Rupertson, tillbaka till din plats. Wong, placera dig mer åt vänster på ditt skydd. Ni får inte stå för nära varandra. Förvänta er fientlig rökgranat. När de kommer ut ur röken ger ni dem fan. Har ni förstått, Soldater?”
”Ja, Korpral” kom det samlade ropet.
”Fienden har bekämpat Sektion 3 och 4.” kom det dystra meddelandet från Stridsledningen. ”Vi försökte blåsa ut atmosfären ur hangaren men fienden förväntade sig detta och låste dörrarna utåt i stängt läge. Vi har omdirigerat Sektion 1 och 2 till er position nu. De anländer om tre minuter.”
Nayan andades ut, en rörelse han stoppade halvvägs. Det var en mycket obehaglig upplevelse. ”Korpral! Rök i tvåan!” sade Friberg tyst i radion. ”Uppfattat. Fullständig tystnad. Öppna eld när ni ser fienden. Vänta inte.” svarade Adamsdotter och höjde Karbinen bredvid honom.
En smäll hördes och som i ultrarapid såg han någon falla till golvet. Ännu en smäll och ett skrik nådde hans öron. Adamsdotter svor. ”Öppna eld mot röken, punkteld enbart för tillfället!”
Elva karbiner öppnade eld mot röken och en person som enbart var delvis synlig genom sin silhuett föll mot marken. Två mynningsflammor syntes ur röken och annonserade inkommande fientlig eld. I ögonvrån tyckte han sig se någon röra sig, men det måste varit Hammar som avlossade en salva mot båda platserna där mynningsflammorna hade setts. Ytterligare ett rop hördes, underligt förvrängt framför dem. ”Femte sektion här, i strid med fienden. Ge oss maximal ventilation!” hörde han som genom en tunnel; långt borta med Adamsdotters röst ropande igenom den.
Ut genom röken kom ännu en fientlig soldat. Hennes röda, lockiga hår var instucket under hjälmen och hon pekade framåt med karbinen. Hans ögon mötte hennes och de höjde samtidigt sina vapen. Hans karbin gav ifrån sig tre dämpade smällar och han såg hur hennes vackra ansikte förvandlades till en blodig röra av hjärnsubstans, blod och krossat kött. Hennes kollega var rakt bakom henne, räddad av sin kollega en sista gång när Adamsdotters eldskur for in i hennes fallande kropp istället för honom.
Kollegan, en ung man med arabiskt ursprung hade redan sitt vapen höjt och avfyrade det. Hans eldskur hämnades hennes död genom att gå igenom Mies Rupertsons bröst och sprutade ner skyddet framför honom med blod. Den fientliga soldaten fick aldrig tillfredsställelsen av att veta detta; En kula från Hammar avslutade hans liv. Den ökade ventilationen började göra sitt jobb och röken försvann snabbare. Fienden tog notis om den saken och ökade desperat sina ansträngningar genom att kasta ut fler rökgranater. ”Byte av eldställning!” ropade Hammar. ”De kan ha markerat våra ställningar i sina HUDs!”. Hans varning kom för sent. Flera Ontploffen flög genom luften, hjälpta på sin väg av fiendens granatgevär. En av dem landade i Dana Wongs ansikte och exploderade, de andra föll harmlöst ner framför skydden. Ännu en salva hördes och Adams föll ihop, träffad av flera fientliga kulor.
Kall ilska tog tag i honom. Den var inte besinningslös, istället hjälpte den honom att fokusera. De hade ingen rätt att utsätta hans sektion för den här behandlingen.
”Korpral. Egna granater för att hindra dem från att avancera närmare. Vi måste ha mer tid innan förstärkningarna når hit.”
Adamsdotter nickade. ”Bra idé. Ontploffens fram!” ropade hon till sektionen. Fem granater flög igenom luften och landade precis framför röken när fienden plötsligt kom fram ur röken, ett av deras underbefäl i täten. Sergeanten han precis se granaterna innan de gick av. Den resulterande röran när halvsektionen och soldaterna i dem utsattes för deras sprängkraft fick Nayan att lakoniskt undra vem skulle städa bort allt. Rop hördes inifrån röken. ”Sluta skjut, vi ger oss! Vi ger oss!”
”Lägg ner era vapen och kom fram med händerna över huvudet” ropade Adamsdotter tillbaka. ”Ingen skjuter, såvida de inte bär vapen” sade hon tystare över sektionens frekvens. Det kändes som att striden varat under den tid som Nayan andats ut. Helt plötsligt blev han medveten om rummet runt omkring sig, om personerna som kom ut genom röken bärandes på en fjärde, om soldaterna från första och andra sektion som rusade in genom dörren bakom dem och började ta om hand om de som låg på golvet.
De som låg på golvet.
Han ville inte titta. Han ville inte veta vilka av sina vänner som dött. Vilka som lemlästats. Han visste att han sett Rupertson dö. Han hade själv dödat. Han ville inte veta. Men han var tvungen. Han tittade på skyddet bredvid sig. Adamsdotter stod där, lugnt pratande med ett underbefäl från första sektion som kommit. Han ställde sig upp bakom skyddet och höll i det med båda händerna. Vatten tänkte han. Törstig. Han gick några stappande steg till ett närliggande skydd och böjde sig ner för att plocka upp en vattenflaska. Han öppnade den och tömde innehållet direkt i sin mun och slängde sedan ifrån sig den. Det hade inte funnits tillräckligt där och han övervägde att hitta en till. Hans kropp kändes slapp och verkade svara trögt på hans rörelser. Han undrade vad det kunde bero på.
Han andades in, andades ut och sedan in igen. Andas normalt. Han skakade långsamt på huvudet och verkade med ens återfå sin tankeförmåga. Han tittade ner på vattenflaskan som tagits ifrån golvet och åter placerats där. Den låg vid fötterna av en person vars huvud till större delen av borta, tillsedd av två personer ur Sjukvårdssektionen. De vände på henne och han kunde läsa namnbrickan på bröstet. Martha Tyler. Han tittade bort. Han ville desperat ha någonting annat att titta på, men han verkade omgiven av påminnelser av den pågående striden. Med en tanke om att det var bättre att få de dåliga nyheterna ur vägen fort gick han runt i rummet och tittade bakom skydden.
Sjukvårdspersonalen stannade upp i sitt arbete när de såg honom passera. Han ville inte möta deras blickar. Han visste att de anklagade honom för att han inte hade dött som flera andra i sektionen; de hatade det faktum att han levde. Det gjorde honom ingenting. Han brydde sig inte om det. I tur och ordning gick han förbi skydden. Brevid Tylers kropp satt Friberg lutad mot skyddet. Han hade fått en lätt sårskada i axeln. En sjukvårdare höll på att binda om den. Han pratade ledigt och skämtade med henne om sin hustru och sjukvårdaren log och berättade liknande historier om sin egen partner.
Han vände blicken; glad över att se att det i alla fall inte verkade allvarligt. Hans ögon mötte Tajunas. Hon verkade oskadd men oförmögen att röra sig. Hon andades häftigt. Han gick fram till henne, hon följde hans rörelser med blicken när han böjde sig fram och tog ut magasinet ur hennes vapen och gjorde mantelrörelse så patronen föll ut. Hon nickade trött åt honom och försökte le. Det fick Nayan att komma ihåg att hans eget vapen fortfarande var skarpt. Han tog ut magasinet och gjorde mantelrörelse; hans egen patron föll till golvet brevid Tajunas. Han visste varför hon inte tittade åt sidan. Kyösti Adams låg där, död. Flertalet kulor hade gått rakt igenom hans kroppspansar. Han vände sig bort.
Hammar satt på knä framför Spirit Darzi som drack vatten ur sin flaska och som nickade allvarligt mot sin stridspartner. Han hjälpte henne upp och de gick tillsammans bort mot Adamsdotter. Jing Esra och Martin Kyle var upptagna med att hjälpa Sjukvårdspersonalen vakta fångarna. Han försökte titta efter Dana Wong men henne hade man tydligen redan burit bort. Mies Rupertson var näst på tur, han låg redan på båren och på en impuls gick han dit och drog över skynket över kroppen.
”Femte Sektion, samling här när ni är beredda.” hörde han någon tala. ”Vi hoppar till överljusdrift när som helst”. Rösten kändes nära, bekant. Det måste vara Adamsdotter tänkte han.
Han avundades henne. Hur hon kunde stå där och bara prata som att halva hennes sektion inte var död eller sårade. Den kalla ilskan som fyllt honom under striden hotade att återvända i full styrka. De som stod där mot väggen, iförda blåa uniformer med jordens emblem hade sett till att det här hade hänt. De hade kommit ombord på deras skepp och tvingat honom att skjuta. Att döda. Han kände hur hans hand slöt sig om karbinens pistolgrepp men han verkade sakna styrkan att höja den. Den var ändå inte laddad.
Han var hungrig. Mycket hungrig kände han nu. Måste äta. Måste tänka klart. Han hängde av sig vapnet och lade det mot en av skydden och försökte lyssna på det som Adamsdotter sade men uppfattade bara delar av det. Hon han inte långt innan hon satte fingret mot örat. Någon hade anropat henne. Han tittade runt i rummet; och insåg att samtliga sektionsledare gjorde samma sak; ändå hördes ingenting på hans radio. Han slog upp diagnostiken på sin HUD, och fick veta att hans radio var fullt fungerande. Var väl bara något för underbefälen.
”Alla mina är räknade, Stridsledning” svarade Adamsdotter. ”Ingen saknas.” Hennes blick gick mot Sergeant Chang som nickade. ”Ingen av våra andra saknas heller.” Nayan stirrade på Adamsdotter. Det var en konstig kommentar med tanke på att två sektioner soldater var döda och femte sektion hade fått sin slagkraft halverad. ”Nej, Stridsledning. Mina soldater är inte insatsberedda såvida det inte är en direkt nödsituation.” kom nästa del av dialogen. Adamsdotter suckade. ”Ja, Kapten.”
”Femte sektion!” röt hon. De ställde sig upp. ”Egentligen skulle jag vilja skicka iväg er till lunch, dusch och allt annat sådant som jag vet att ni vill ha just nu, men ni får en uppgift av mig istället; något att tänka på så ni inte behöver uthärda era kurrande magar. Vi ska söka igenom Sektion Charlie Fjorton till Delta Tjugoett. Under striden så avlossades en av våra flyktkapslar. Vi vet inte varför. Vi ska söka igenom sektionerna och kontrollera att all personal är på plats, en rutinundersökning efter striden så fienden inte dödat fler som inte blivit rapporterade. Sätt igång.”
Det blev en intensiv avsökning som tog flera timmar. Identiteter kollades, artigt men bestämt och det var ingen som ville tjafsa med soldaterna vars kamraters blod fortfarande fanns på somliga av deras kroppspansar. De kontrollerade flyktkapslar; de samtalade med besättningsmän, de begravde sig i sina uppgifter på ett sätt som bara personer som desperat vill glömma bort någonting kan göra.
Och när de var klara tog Adamsdotter dem till matsalen där hon gav order om varm, nylagad mat och inte vanliga nödransoner. De åt under tystnad och återvände till sitt logement där Adamsdotter kommenderade sömn. Men Nayan kunde inte sova. Varje gång han stängde ögonen fick han synen av en kropp med sönderskjutet ansikte på näthinnan. Det var inte något han kunde sova med. Så han tog sin platta och började skriva.
Det resulterande brevet blev långt och personligt; avsett för den enda person han litade på att läsa det. Brevet gick genom skeppets kommunikationssystem med en hastighet flertalet gånger snabbare än skeppets maxfart och nådde sin destination en halv vecka senare när en datorterminal informerade sin ägare att hon hade post.