Uncategorized – Rymdkriget

Innan vi börjar…

Rymdkriget var den absolut första roman jag skrev och en som jag visserligen skrev klart men som aldrig publicerats i sin helhet. I skrivande stund finns några redigerade kapitel uppladdade men jag kan inte lova att historien någonsin kommer bli klar. Detta är av flera skäl, för det första är jag inte speciellt stolt över berättelsen som är ett ihopplock av flera influenser och för det andra är det tidskrävande att sortera ut de användbara bitarna efter att ett datorfel skapade korruption i sparfilen. Numera använder jag molnbaserade alternativ för att undvika sådant men då hade jag inte lyxen.

Influenserna i storyn kommer från flera källor. De kapitel ni kommer läsa är främst baserade på den brittiska realityserien Bad Lads Army samt boken Starship Troopers av Robert A Heinlein. Jag försökte mig på kontrasten att skriva delvis om ett krig som på ytan var civiliserat men som alla krig inte alls var det. Jag ska inte avslöja för mycket av historien men jag kan säga att jag inte är nöjd alls över hur berättelsen slutade. Trots det önskar jag er mycket nöje och hoppas att ni uppskattar läsningen – så som den är.

Kapitel 1

Krig är inte bara våld och dödande, krig är kontrollerat våld för ett bestämt syfte. Du stödjer statens politik med våld! Du dödar inte fienden bara för att döda honom, men att få honom att göra som du vill. Inte besinningslöst dödande, utan kontrollerat och bestämt våld.

– Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein

Långt borta från Jorden, bland någon av de miljoner stjärnorna som lyser i himlen fanns där en mycket speciell stjärna. Den lös med samma kraft som Jordens egen sol och var från Jorden inte alls olik alla de andra stjärna. Den hade inte noterats under all den tid som astronomer spanat mot himlen eller ens när rymdfararna tog sina första stapplande steg i rymden. Den hade på det stora hela inte så mycket att komma med tanke på rymdens alla underverk. I själva verket hade universum behandlat det här solsystemet med sina våldsammaste brutalaste krafter. När Dinosaurier varandrade på jorden hade en komet, större än de flesta planeter passerat solsystemet. Många av dess planeter hade förvandlats till kosmiskt småsten; månar och dvärgplaneter och det enda som var värt att notera med solsystemet var just detta.

Månarna och planeterna hade sina egna små egenheter men ingenting som den arroganta människan skulle bry sig om att titta på. Tiden när minska lilla rymdupptäckt var viktig var förbi; trots att här fanns mycket att lära både om Jordens egen måne och alla andra planeter av samma storlek. Här fanns månar som trots bristen på atmosfär hade varit en källa för en livsform olika alla andra, här fanns planeter med färger som inte ens Van Gogh hade kunnat drömma i sin djupaste galenskap och här fanns ett asteroidbälte vars kollisioner och rörelser hade kunnat vara ett eget underhållningsprogram med kommentatorer och fanklubbar.

Trots dess totala brist på relevans i det stora hela så var det ändå så att systemet skulle få oanad uppmärksamhet från de som annars skulle struntat i det. Solsystemet skulle inom kort få besök.

Det första besöket var ett av universums underverk, enligt de som själva byggt det. Det var ett rymdskepp; en beteckning som efter århundraden av kulturell indoktrinering aldrig någonsin skulle kunna lämna mänsklighetens medvetande, även om matroserna numera kallades astronauter. Det var avlångt, strömlinjeformat med små utbuktningar, väl placerade längst med dess vitmålade skrov. Samtliga av dem hade sitt syfte. Det var ett mycket stort skepp, ett tiotal kilometer långt och det gjorde anspråk på överhöghet över rymden och allt som där färdades. För att utföra detta uppdrag bar skeppet inte mindre än trettio kinetiska automatkanoner och fyra robotbatterier samt jaktplan, bombplan och skyttlar.

Dess motorer lät det färdas mellan solsystem, dess oprövade soldater kunde ta över dem och hela skeppets syfte var strid; ett syfte det aldrig fått uppfylla trots att inte mindre än trettio av dem hade byggts. Detta var ett Slagskepp av Sun Tzu klassen, och som traditionen dikterade så ledde de stridsgrupperna.

Kring dem fanns de mindre skeppen. Eskorten; trots att de enligt doktrin skulle göra grovjobbet. Ty offensiv eller defensiv strid så skulle dessa skydda slagskeppen, både genom genomtänkta anfall eller hårdnackat försvar. Där fanns jagare, redskapen för bordning av fiendens skepp och punktförsvar förutom sina vapenarsenaler, där fanns de små korvetterna vars roll var att översvämma fiendens skepp med kraftsamlade robotanfall och där fanns även ett ensamt spaningskepp av Chris Hadfield Klassen.

Imponerande som den här styrkan än var, med sitt slagskepp, sina fyra jagare, sitt spaningskepp och tolv korvetter var så var den inte ensam. En likadan styrka, en klassisk stridsgrupp var på väg mot dem från andra hållet. För inte så länge sedan – fortfarande beroende på vem du frågade – så skulle de hälsats som vänner för de var en del av samma försvarsmakt. Nu var dock saker annorlunda. Radarvågor studsande mellan skeppen, skyttarna var på sina positioner, vapen var laddade och jaktplanen redo för omedelbar insats. Det var dock ingen ombord som trodde de skulle komma till användning; inte på allvar. Krig var inte längre någonting människan sysslade med; inte mot andra människor. Stridsgruppernas syfte var att utforska rymden och patrullera den; vaksamma och redo den dag som utomjordiskt liv skulle siktas på väg mot människans revir.

För den ouppmärksamme observatören skulle det se ut som att båda stridsgrupperna var på väg mot varandra; men så var inte fallet. I själva verket var de på en välplanerat kurs som var avsedd att ta dem blått några kilometer från varandra; standardavstånd när utbyte skulle ske mellan skeppen. Och i det här fallet var det mycket viktigt utbyte som skulle äga rum.

Diplomati stod på dagordningen för båda sidor. Ett diplomatiskt utbyte som skulle lösa de motsättningar som fanns mellan Jorden och dess oväntade och plötsliga motståndare. Det var så den civiliserade och upplysta människan löste konflikter sig emellan. Och det var det som var syftet med besöket. Att använda en stridsgrupp för att leverera en diplomat var enbart maktspel. Man ville visa att man inte bara kunde, utan hade förmågan att backa upp sina beslut med våld om det nu behövdes. Skulle det behövas var frågan som varje man ställde sig, med en självdestruktiv självsäkerhet om att svaret var Nej. Osynlig för varje man förutom de som satt vid sensorkonsollerna så lämnade en skyttel det ena slagskeppet och satte kurs mot det andra. Det tog några minuter att genomföra färden och i hangaren möttes skyttelns passagerare av en hedersvakt och sina egna diplomater. De började genast föra en intensiv diskussion.

Det gick en timme. Det gick två. Och båda skeppens besättningar började att slappna av. Det var trots allt inte nödvändigt att vara på de beordrade stridsstationerna. Diplomatiska samtal pågick och då skulle man väl hitta en lösning som passade båda. Ingen ville släppa lös kriget över sin egen ras, över sitt folk. Över sina familjer. Och så lämnade skytteln skeppet. Ingen visste vad som sades. Chefsdiplomaten ansåg det inte nödvändigt att tala om det. De båda skeppen fortsatte att vara i position, för det var inte ovanligt att samtal avbröts, varpå man återupptog dem när man erbjöd en eftergift eller två. Diplomati löste allt.

Den andra sidans diplomatiska svar visade sig snart. Deras korvetter formerade sig tillsammans med slagskeppets attackplan av Typ Victoria och avfyrade en kombinerad salva robotar mot vad som nu var den öppna fienden. Besättningsmän på attackplanen och korvetterna väntade andlöst på att deras vapen skulle träffa. Samtidigt förflyttade de sig till sekundära eldgivningspositioner bakom en av sina jagare för att undvika fiendens motåtgärder. Allt enligt doktrin.

Klockan 16.32 den första november 2276 inträdde följaktligen det första anfallet från en rymdfarkost mot en annan när ESS Lejonet från Norden träffades av en salva attackrobotar från deras fiende. Besättningsmän som väntat andlöst på att skeppet skulle få en serie explosioner där robotarna träffat fick dock se sig besvikna. Till skillnad från vad århundraden av science fiction lärt dem så blev det ingen explosion. Robotarna – designade för att explodera i atmosfär och inte i vakuum gjorde knappast några större skador på slagskeppet som vars chockerade besättning genast öppnade eld med sina kinetiska automatkanoner.

Det första rymdslaget i mänsklighetens historia hade börjat.

Det hela utvecklade sig i den anda och katastrofala riktning ett slag som inte planerats av endera sida brukar utveckla sig. När Jagare av Dristighetenklassen gick i positioner för att inleda bordningsaktioner hamnade de under våldsam moteld från sina motståndare. Även fast robotarna visat sig ha reducerad effekt så var där också kinetiska kanoner att hantera. Eld mellan rymdskeppen blev nästan ett konstverk där gula skott korsades med raketdriften hos robotarna och jaktskeppens strider. Hela skvadroner förlorades hos båda sidor när jagare och korvetter öppnade eld mot de tätt flygande skeppen vars skrov var illa anpassade till att bli beskjutna av vapen. Panikslaget påbörjades den första taktiska justeringen till att etablerad taktik inte fungerade som avsett när en roteledare beordrade sina attackplan att bryta formeringen och fritt anfalla den närmaste fientliga korvetten. Det var en taktik som enligt etablerad ordning skulle varit självmord men som visade sig vara motsatsen.

Korvetten FCS Lodjuret blev det första rymdskeppet med den tvivelaktiga äran att vara det första skepp som blivit förstört på grund av fiendens handlingar. Uppmuntrad av sin seger anropade roteledaren sin överordnade och taktiken justerades hos alla deras styrkor. Det tog inte lång tid innan de kopierades av sina motståndare. Den justerade taktiken ledde till att jakt och attackplanen snart kom att besegra de som designades till att bli deras övermän; Korvetterna. Dessa sopades kvickt och effektivt undan av båda styrkorna tills inga fanns kvar. Enbart slagskeppen, jagare och rymdplan fanns kvar nu för att slåss.

På båda sidor fanns nu en tveksamhet till hur slaget skulle utvecklas. Båda sidor övervägde sina möjligheter, och på båda vann äregirigheten. Man ville vara de första att besegra ett fientligt slagskepp. Blickarna föll på jagarna av Dristigheten-Klass. I tät formering närmade sig dessa ESS Lejonet från Norden varpå slagskeppets egna jagare blev angripna av attackplan och täckande eld från kinetiska automatkanoner från de anfallande jagarna. Trots den massiva eldkraften klarade de försvarande jagarna testet, varken robotar eller kinetiska kanoner gjorde någon större skada på deras kraftigt bepansrade skrov.

Dessvärre gällde samma även angriparna; men dessa behövde inte göra någonting annat än att komma inom räckhåll. Med en kraftig manöver som förde deras ovansida mot fienden skickade de anfallande jagarna iväg massor av små farkoster – bordningskapslar. Dessa innehöll soldater, med vilka man i bästa fall kunde ta över fiendens farkost, i sämsta fall enbart skada fiendens system och göra skeppet sårbart för ytterligare anfall.

Återigen var det människans brist på att planera för problem som skapade en militär tragedi. De långsamma bordningskapslarna var ett lätt mål för både kinetiska kanoner och patrullerande jaktskepp. Av de kapslar som nådde sitt mål så fanns där grupper av soldater som inte ville slåss mot sina egna och genast deserterade; där fanns soldater som försökte ta sig till sina uppsatta mål och dog tappert och det fanns de som insåg sin situation och kapitulerade.

När resultatet av bordningsaktionen nådde FCS Soldatprinsessan så togs genast beslutet att retirera. Slagskeppet och den skadade eskorten ökade farten, dess fiende för trött och för förvirrad för att följa efter. Innan ESS Lejonet från Norden koordinerat sina styrkor för motanfall hade deras fiende gått in i överljusfart. Det första slaget i rymdkriget hade vunnits – och förlorats.

Kapitel 2

”Jag begärde flygare och jag fick er istället. Ett jävla sätt att starta ett krig på.”
– David Slavens, Instruktör vid USAs flygvapen.

Såhär i efterhand var det förbannat uppenbart vad som skulle hända tänkte Nayan Whitfield; ståendes tyst i ledet på en gårdsplan framför en stor byggnad i New Haifa på Kolonin. Han stod i sin vanliga jobbkostym som dolde mycket av hans ljusbruna hy, någonting som han ångrade. Det var en strålande fin Januaridag och solen sken på dem. Temperaturen skulle slutligen under dagen antagligen landa på runt trettio grader och Nayan hoppades innerligt att de skulle vara inomhus då, eller åtminstone att historierna kring att nya rekryterar alltid fick håret avrakat var sann.

Med tanke på hur allt han hoppades på gått åt helvete på senare tid så var det inte speciellt troligt att det skulle bli på det viset. Framför allt inte med personen i grönt som med dova morranden gick framför dem och spanade efter minsta lilla tecken på uppstudsighet eller snack. De flesta hade redan lärt sig att det inte var någon idé men hittils var det bara en av dem som lärt sig att svara på tilltal på ett tillfredsställande vis. Vad eller vem de väntade på visste ingen av dem, men han hade känslan att det inte var en tillfällighet att de fick vänta. Det gav den korta korpralen med den korta träkäppen framför de dussin personerna på gårdsplanen tillräckligt mycket tid att sätta sig i respekt, något som inte hade tagit speciellt lång tid.

”Jag är mycket glad att du är här!” hade hon skrikit i Nayans ansikte. ”En jävla journalist som tror de är någon slags fånig krigskorrespondent! Men var du tvungen att tjata på dina vänner att de också skulle med?”

Anklagelsen var – till skillnad från alla de andra som yttrats den dagen – faktiskt helt korrekt. Även om det inte var så han själv skulle ha formulerat saken så hade han faktiskt tjatat om att det var allas ansvar att hjälpa till att försvara samhället. Detta hade han gjort från sitt bekväma jobb, på ett fint kontor hos en av de mer populära nyhetsbyråerna. Hans sansade argument och seriösa framtoning hade lugnat många av dem som var panikslagna inför tanken att alla i samhället kunde bli valda för tjänstgöring i krig vare sig de ville det eller ej. Och det hade antagligen sett till att han var en av de första att bli utvalda för grundutbildningen.

När han hade fått mailet hade han varit övertygad att det var ett skrivarjobb precis som allt annat. Han skulle vara inbäddad journalist, inte faktiskt stridande soldat och hade dykt upp med skrivplatta redo. Det hade varit det första som tagits ifrån honom. Hans jobb och tilldelade lägenhet hade varit det andra. Det tredje hade varit hälften av det han packat ner i ryggsäcken; och när han fick välja vad han skulle behålla lutade sig den civilanställda tjänstepersonen fram och viskade att underhållning var något som han skulle behöva. Så det fick bli hans musikspelare.

”Står du här och dagdrömmer?” frågade korpralen igen och spände ögonen i Nayans. ”Jag ställde dig en fråga, rekryt!”

”Ja, jag skrev fördelaktigt om värnplikt” svarade han i normal samtalston. Hon låtsades inte höra utan stod som om hon fortfarande väntade på ett svar. ”Korpral” lade han till, snabbt. Den läxan hade kostat kvinnan bredvid honom tjugo armhävningar att lära sig, och var det någonting han visste att han behövde göra om han inte skulle bli galen så var det att lära sig av andras misstag.

Korpralen stirrade honom i ögonen i ytterligare två sekunder, sedan fortsatte hon längst med ledet och höjde rösten ytterligare för att alla skulle höra klart och tydligt.

”Ni är femte sektionen, New Haifa Regementet. Ni lyder under mig. Mitt namn är Korpral Adamsdotter. Vi, fjärde och sjätte sektionen lyder under Sergeant Chang. Ni ska komma ihåg vårat namn, och för er som inte vill göra en jävla massa armhävningar så kan jag be er notera att ni ska tilltala underbefäl med rang. Officerare med fullmakt skall tituleras ”Sir”. Har ni förstått det?”

”Ja, Korpral” svarade alla i gruppen med så hög röst de kunde uppbringa.

Adamsdotter verkade dock inte nöjd med svaret. Hon gick fram och tillbaka några gånger tills hon hittade sitt offer; en ung tjej med korpsvart hår och en mindre mörktonad hy som i Nayans ögon nästan kändes blek. Hon såg väldigt ung ut och Nayan undrade om hon haft förfalskade åldersuppgifter i datorbasen. Det var inte ovanligt bland ungdomar som ville gå ut och supa och inte alls svårt att ordna. Frågan var bara om militärens datorer upptäckt det i sådana fall. Antagligen; de hade sina egna system.

”Hur skulle du tilltala en officer!” frågade hon tjejen och pekade på hennes bröst med käppen.

”Sir, Korpral. Jag menar Korpral, sir! Eller tvärtom!” Hon såg panikslagen ut, antagligen orolig för att få ytterligare ett onödigt och obehagligt träningspass.

”Ett av dem är rätt svar på min fråga. Det andra är bra att ha när du ska skylla ifrån dig vilket jag hoppas att du aldrig kommer göra. Har du förstått?”

Tjejen nickade, och Korpralen lät sig uppenbarligen nöjas med det svaret och fortsatte att patrullera längst med ledet. Det visade sig inte vara nödvändigt för henne att hamra in den här poängen; den var förstådd. Hon gick några gånger fram och tillbaka, varpå hon stannade framför dem, händerna bakom ryggen och ryggen rak.

”Ni ska nu stå lediga. Det är positionen jag just nu står i. Då det är ett jävla krig på gång kommer vi inte lära er de lekar som Guvernörens garde håller på med och det kan ni tacka er lyckliga stjärna för.”

Hennes ord fick avsedd effekt; samtliga i leder ställde sig med händerna bakom ryggen, istället för längst med sidorna där de skulle varit i enlighet med tidigare instruktioner. Adamsdotter gjorde en militär helomvändning och stod sedan själv still i samma position.

Föremålet för hennes korta väntan kom gående ut genom dörren på byggnaden de stod framför. En äldre man, iförd en stilig grå uniform av ett annat snitt än Korpralens uniform. Det här var tvunget att vara en officer.

”Kapten Wyatt. Sektionen är formerad enligt era order, sir” sade Korpralen i en precis, exakt men ändå artig röst. ”Sergeant Chang låter hälsa att de andra sektionerna är redo när ni önskar träffa dem.”

Kapten Wyatt tittade ut över de väntande rekryterna utan vidare kommentar. Han verkade göra en ansträngning att titta var och en i ögonen, för att se om där fanns vad han letade efter. Nayan tryckte ner en fnissning. Det var inte troligt att han hade det, eller om han ens skulle få det.

”Det här kommer inte bli som mina vanliga tal” sade Kaptenen, och avbröt Nayans tankar mitt i. ”I normala fall brukar jag stå här och låta Adamsdotter förolämpa er alla för att ni varit dumma nog att anmäla er till den här tjänsten. I nuläget har jag dock stor respekt för det faktum att ni kom även fast beslutet att alla ska ha samma plikt att tjänstgöra är kontroversiellt. Ni kommer till stor del vara en del i hur stor framgång projektet anses vara och jag vet att några av er helst av allt vill vara någon annanstans. Men valet är inte vårt. Tillåt mig förklara lite mer utförligt.”

Nayan lyssnade ordentligt nu. Han hade själv dagarna efter att kriget förklarats ett faktum efter Jordens anfall på deras stridsstyrka varit en av dem som försökt skriva mycket baserat på lite information.

”Jorden har anfallit oss. Det är en moder som har anfallit sitt vuxna, självständiga barn för att vi har haft modet och viljan att förklara att vi vill bli tagna för vilka vi är. Vi förnekar inte vårt ursprung. Vi förnekar inte hjälpen Jorden har gett oss. Men det var länge sedan den behövdes. Vi förtjänar att vara våra egna mästare, som vi är mästare över den här planeten. Och för det behöver vi egna traditioner där varje person bidrar till samhället och dess skydd. Det är därför ni är här. Så lär er vad ni behöver lära er. Det är inte bara ert eget liv som beror på det. Korpral Adamsdotter, var så god att fortsätt med planen för dagen.”

Nayan suckade inombords. Det var bara den gamla vanliga retoriken, den som han själv använt vid flera tillfällen för att argumentera det nya konceptet att alla kunde rekryteras in i det militära vid en kris. Han hade lika gärna kunnat skriva kaptenens tal och gjort ett mycket bättre jobb.

”Javäl, Sir.” sade hon och gjorde honnör. ”Sektion! Ni ska nu till läkaren som ska ta en ordentlig titt på er, så ingenting har ändrats sedan ni mönstrade. Sedan ska vi ta er till erat logement så ni får känna er som hemma och ta en titt på den utrustning vi börjar med. Några frågor?” Det fanns inga.

”Gott! Vänster om utgå!” gapade hon.

Vid dessa ord stirrade alla på varandra. Ingen verkade veta vad orden betydde förutom en medelålders man med gulbrunt hår och glasögon som vände åt vänster med en halvsnurr och sedan påbörjade en uppenbar militär marsch åt det hållet.

”Hammar!” ropade Adamsdotter. Rekryten stannade tvärt. ”Eftersom du tydligen vill imponera så är det ditt ansvar att lära den här samlingen homofober hur man marshererar ordentligt.”

”Ja, Korpral” ropade rekryt Hammar, varpå han påkallade gruppens uppmärksamhet. ”Titta på mig, och gör som jag gör. Det tar er inte lång tid att förstå hur det görs; hela poängen är dock att det görs i takt. Redo? Vänster, höger, marsch!”

Vid de två senaste orden började han gå och gruppen försökte följa efter imiterande hans gångstil. Noterande problemet så påbörjade Hammar ropa ut en ramsa som gick ut på Vänster Höger Vänster Höger. Det tog Nayan åtminstone en minut att förstå att vad som ropades ut var när vilken fot skulle sättas ner i marken, och viskade framförde denna teori till rekryterna bakom som liksom han inte hade förstått meningen med det hela. Han tyckte att de hade fått till en god imitation av en militär marsch när de helt plötsligt stannade utanför ett hus, tydligt märkt med ett rött kors.

”Okey! Ni delar in er två och två. En man, en kvinna precis som den där gamla skrönan om Adam och Eva!” ropade Adamsdotter och blev genast åtlydd. Nayan parade snabbt ihop sig med den unga tjejen som förhörts om det korrekta sättet att svara en officer. Snart nog hade en kö bildats utanför lokalen där Nayan och tjejen hamnade sist. Så fort Adamsdotter försvunnit runt hörnet – för att ta emot personerna när de var klara – så började rekryterna prata med varandra.

”Hejsan. Jag heter Ellen. Ellen Smith.” sade hon och skakade hand. ”Och du är Nayan. Journalisten. Anledningen till varför vi alla är här.” tillade hon med ett flin. Det fick en hel del huvuden att vänta sig om i ledet, somliga såg intresserade ut, andra irriterade.

”Helt sant är det inte. Det var Guvernörens förslag, jag bara talade för det” förklarade han. Hon log. ”Jag vet. Jag tyckte också det lät som en bra idé.”

Mannen framför vände sig om. ”Det tycker inte jag. Jag har en affär att sköta, och nu behöver jag vara på det här jävla stället bara för att någon har åsikter om vart vi ska betala skatt.”

Nayan skulle precis argumentera emot när Ellen hann före. ”Det är inte värt att argumentera om det nu. Vi är här, och det skulle vi nog vara i alla händelser, även om en journalist argumenterat åt det ena hållet eller det andra. Dessutom, du kunde ansökt om frisedel för att ta hand om företaget.”

Mannen fnyste. ”Inte viktigt för krigsinsatsen, alltså fick jag inte frisedel. Jävla bullshit, jag vet ett jävla bageri här i närheten som fick frisedel åt sin personal för att soldater tydligen äter där.”

”Låter som ett förbannat rykte om du frågar mig” svarade oväntat kvinnan bredvid honom. ”Folk säger vafan som helst för att få folk att bli sura över något som redan bestämts.”

”Okey! Nästa!” hördes det inifrån byggnaden och de båda framför gick in, lämnandes Ellen och Mayan ensamma utanför.

”Du ser inte direkt ut att vara över arton.” frågade Nayan och såg till sin tillfredsställelse att Ellen stelnade till. ”Hur kommer det sig?”

”Jag är visst över arton! Du får se när vi kommer in!” sade hon, men utan övertygelse i rösten. ”Kom igen” svarade Nayan inte helt övertygad. ”Jag har jobbat med människor. Jag kan det här.”

”Uppenbarligen inte” kom svaret, den här gången lite mer självsäkert.

”Så det är inte så att du bara försökte köpa ut och fastnade i systemet? Du vill vara här.”

Den här gången fick det effekt.

”Tror du verkligen jag är så dum så jag inte kan ändra tillbaka om det skulle bita mig i arslet?” frågade hon och spände ögonen i Nayan. ”Det är klart som fan jag vill vara här, och jag är över arton. Säger du någonting annat kommer du bara tas för en lögnare. Du får se när vi kommer in.”

Ingenting mer sades på en stund och snart nog hörde de en röst som ropade ”Whitfield, Smith!” och de båda steg in. Han sneglade mot Ellen, men hon låtsades inte om honom. Det var inte utan att han fick intrycket att hon förberedde sig för att spela med vad datorerna visade. Någonting var uppenbarligen fel.

De gick in i vad som uppenbarligen var ett omklädningsrum. En vakt instruerade dem att ta av sig alla kläder, lägga sina personliga ägodelar i ett paket och lämna deras kläder på plats.

”Vad kommer hända med våra kläder?” frågade Ellen vakten och fick en blick till svar. ”Förlåt, vad kommer hända med våra kläder, Korpral” korrigerade hon sig efter att ha läst antal streck på axeln.
”De får ni återse när ni kommer härifrån. Inte tidigare, rekryt. Och kom ihåg att allt ska av. Några av de äldre verkade inte ha förstått det.” svarade han med en fnysning. ”Egentligen borde vi slänga dem. När ni kommer härifrån lär ni inte vara på väg tillbaka ut i livet. Så få av er det där nu och spring in till läkaren!”

Allt eftersom kläderna togs av kände Nayan en allt större impuls att börja titta mer åt Ellens håll. Det var en impuls han försökte bemästra, det sista han ville var att bli gapad på av vakten för att han inte klädde av sig snabbt nog men trots allt kunde han inte låta bli att titta mot henne under företexten att se hur långt hon kommit. Hon mötte hans blick och flinade. Svärande över sig själv lovade han att han inte skulle göra något liknande igen, och dessutom kolla upp hur tidigare försök av samma system – om det fanns några – hade hanterat olika kön i sektionen. Det var legendariskt hur biologiska drifter hade manifesterat sig i de olika samhällena på jorden och hur de skapat en syn på könen som enbart på senare tid hade kunnat övervinnas.

En minut senare stod de bredvid varandra, utan en tråd på kroppen framför en dörr. De tittade på varandra, varpå Nayan prompt knackade och de blev tillsagda att komma in. Rummet visade sig vara i det närmaste identiskt med det rum de besökt under den första läkarundersökningen, när deras inkallelse hade kommit. Vid två stora scanners stod varsin läkare som även höll i plattor; inkopplade till det centrala datorsystemet. Läkarna gick fram mer eller mindre samtidigt och pekade dem till varsin Scanner.

Att bli scannad var – enligt Nayan – en av de obehagligaste upplevelser du kunde utsättas för. Det gjorde inte ont men alla som genomgick proceduren envisades med att de kunde fysiskt och ibland psykiskt känna hur sensorerna behandlade olika delar av kroppen. Läkarna själva envisades att detta var fullständigt skitsnack och ingen utbildad skulle någonsin erkänna samma känsla som de som utsattes för den. Nayan undrade om det hela var för att scannern var allmänt erkänd som universums bästa sätt att emottaga dåliga nyheter på eller om man helt enkelt inte gillade att få allting om en avslöjat inför en person som otvivelaktigen skulle kommentera dina defekter och brister.
Det tog kortare tid än vad det brukade dock, något han enbart var tacksam för. Förklaringen om varför han inte behövde sitta lika länge lät inte vänta på sig; även om han noterade att Ellen fortfarande låg under scannern. Konstigt.

”Vi har fått resultatet av din förra scan, och vi har sökt efter avvikande detaljer med den som mall. Ingenting av värde hittades, ingenting som vi behöver kommentera på i alla fall. Stå här och vänta tills dess att din partner är klar så kan ni fortsätta till nästa rum sedan.”

Nayan stod och tittade mot scannern där Ellen låg. Hennes doktor hade rynkor i pannan och verkade vara mycket intresserad av något. Han vinkade till sig sin kollega och stängde sedan av Scannern.
”Smith. Vi har lite saker här som du kanske skulle vilja förklara för oss.”

Ellens blick flög mot Nayan. Det var en varnande blick i dem att inte säga någonting. Hon andades ut och vände sig mot läkaren. ”Vad menar du? Finns det förhinder för tjänstgöring?”

Hon lät nästan hoppfull, som om det sannerligen var det hon ville. Läkaren surnade synbart till. ”Har du ändrat dina åldersuppgifter i datorbasen för att köpa ut alkohol, cannabis eller tobak?”

Ellen såg nästan lättad ut, men Nayan var övertygad om att hon spelade. ”Nej” svarade hon tveksamt. ”Varför skulle jag göra det. Jag är över arton. Jag får handla sådana saker.”

Läkaren spände ögonen i henne, men inte för att han ville verka vara sträng insåg Nayan. Han analyserade henne. ”Dina ögon är inte tillräckligt utvecklade för din ålder. Det här är någonting som vilken scanner som helst skulle plocka upp, och framför allt är det något som i sådana fall skulle vara registrerat. Antingen så har du en födelsedefekt som vi inte har något som helst nämnande av i din journal, eller så ljuger du om din ålder. Får jag fråga vilket av det är?”

Ellen skrattade. ”Jaha, så det är inte något annat än det? Alla läkare nämner det, alla läkare ger mig en synundersökning och tycker det är helt normalt. Du får ta upp det med dem varför de inte tycker det värt att skriva ner i min journal.”

Läkaren gjorde en anteckning. ”Det ska vi ta och göra. Under tiden så ser jag dock inte några andra tecken på att något skulle vara fel, så jag måste dessvärre släppa dig vidare enligt reglerna men det är något jag gör mot bättre vetande. Om du är arton så är jag religiös.”

”Jamen då behöver du bara fråga din gud om svaret” blev det sarkastiska svaret.

Nästa rum var ett konditionstest. De båda maskinerna, oförändrade i sin grundläggande konstruktion genom århundradena. De stod riktade mot varandra, något som Nayan inte var glad över. Han var lite orolig över att han inte skulle kunna hindra sig själv från att stirra. Han var inte säker om det var det han precis hade hört eller om det var tanken på hennes kropp som fick honom att få den impuls han var tvungen att trycka ner, men det var också möjligt att det var en kombination. Han gjorde en mental anteckning till henne att han skulle fråga igen. Tjata om nödvändigt. Han var inte säker på att han gjorde sig själv rättvisa på löpbandet men det var ett tillräckligt bra resultat för att teknikern skulle nicka gillande och skicka dem vidare.

De kom ut i ett rum där resten av sektionen stod framför Korpral Adamsdotter. De båda tog sin plats i ledet och försökte att imitera det sätt Hammar stod på; det verkade nämligen vara det som alla andra hade gjort. När de kom in nickade Adamsdotter gillande åt dem.

”Bra, ni är klara och redo. Jag har saker att berätta för er och ni ska lyssna. Lyssnar ni inte så kommer jag ge er ett helvete tills dess att ni är trötta eller engagerade nog att göra det.”

Hon lät sina ögon flyga över rummet. Ingen tvekade om det faktum att hon skulle sätta sitt hot i verket. ”Ni hemska ursäkter till apmänniskor är nu med i Kolonins Armé. Jag är eran sektionsledare och ni kommer inte att få byta. Ni ska lyssna på vad jag säger hela tiden för det jag lär ut kommer att hjälpa att hålla er levande; vilket är i allas intresse av någon konstig anledning. Försök inte att argumentera med mig, för jag kommer vinna. Är det förstått?”
”Ja, Korpral” skanderade hela gruppen.

”Fan så rätt” svarade hon. ”Vad ska ni göra när jag pratar?”

”Lyssna, Korpral!”

”Vilken är den bästa sektionen?”
”Femte, Korpral!”
”Vad ska ni göra om jag säger något?”

”Göra det, Korpral”

”Vem är er bästa vän?”

”Jag är, Korpral!”

Adamsdotter vände huvudet mot Rekryt Hammar som uppenbarligen inte hade kunnat motstå frestelsen att skämta. Långsamt gick hon fram mot honom med all aura av ett underbefäl som skulle genomföra ett dystert straff. ”Vad sade du, Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar?”

”Jag sade att Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar är sektionens bästa vän, Korpral!”

Tidvis tjänstgörande Vicekopral? Konceptet var inte okänt för Nayan, många av de soldater som tjänstgjort i det som en gång var Jordens flotta hade varit Tidvis tjänstgörande. Det hade tillåtit dem att ha två karriärer och kunna gå framåt inom båda.

”Och om du ännu inte lärt dig hur ett underbefäl ska agera så kan jag säga att jag förstår beslutet att skicka hit dig. Och ännu värre, så har jag fått instruktioner att göra dig till gruppens rekrytledare. Det tar mig emot efter att ha sett ett sådant uppenbart exempel på clownighet. Vi ska allt se till att de civila delarna av dig inte finns kvar efter att vi är klar med dig. Passar det dig, Rekrytledare Hammar?”

”Det passar mig fullständigt fantastiskt, Korpral!” gapade Hammar till svar med rösten hos ett barn som säger vad föräldern vill höra för att slippa ett straff.

”Fullständigt utmärkt. Då kanske du kan ta din grupp till logementet och få på dem lite kläder! Jag är säker på at den här högen religiösa dårar säkerligen skäms över att se vad naturen givit dem! Höger om, march!”

I snabb takt gick dem mot logementet under Hammars ständiga korrigeringar av deras sätt att marschera på. Han var inte otrevlig på samma sätt som Adamsdotter kunde vara, utan bara otålig och nedlåtande, som att de inte förtjänade att lära sig hur man gick som soldater ännu. Utanför logementet stannade han. ”För att spara tid tänker jag säga detta till er; Ni går in och letar upp er säng. Det kommer finnas namn vid dem. Ni tar på er kläderna, och går igenom utrustningen så att allt som ska finnas finns där. Vi har ungefär fem minuter innan ett underbefäl kommer att komma in och kritisera oss för att vi inte förstått det. Jag har varit med om det här förut, så nu ser vi till att vara den bästa sektionen på hela stället. Gå in och sätt igång!”

Det visade sig snabbt att indelningen var baserad på läkarundersökningen. Det fanns tolv sängar varav ingen såg speciellt bekväm ut, och på dem fanns det namn placerade på en läsplatta. Kvinnorna fick en plats längst ena sidan, männen på den andra. Han gick fram till sin säng och inspekterade vad som låg där. Indelat i lådor så fanns där kläder; underkläder, strumpor, T-shirts och shorts. Brevid lådan fanns två par uniformer, båda i en grå färg.

”Hammar? Vilket av det här förväntar vi ha på oss just nu?” ropade en röst från änden av rummet. ”Underkläder, strumpor, en t-tröja och en av uniformerna, oviktigt vilken.” kom svaret.
De klädde på sig under tystnad.

Precis som Hammar förutspått kom Adamsdotter tillbaka efter fem minuter för att se hur det hade gått. Hon instruerade dem att i fortsättningen skulle de stå vid sina sängar när ett befäl kom in i rummet; blev smått irriterad när de inte gjorde så och ropade slutligen, ”Befäl, vid Sängarna!”

Slutligen så ställde sig de färdigklädda rekryterna vid sin sängända och inväntade korpralens ord.

”Vi ska se vilka av er som är här. Jag kommer att ropa upp er, och ni svarar med namn. Är det förstått?” röt hon, med ett ”Ja, Korpral” som svar från gruppen.

”Då ska vi se” började hon, och såg ner på sin platta. ”Smith! Whitfield! Hammar! Friberg! Tyler! Adams! Kuchler! Cokes! Darzi! Rupertson! Wong! Kyle! Esra! Bra. Alla är här. Då sätter vi igång.”

Att sätta igång var en upplevelse Nayan helst hade sluppit. Adamsdotter körde ut dem genom dörren och sade åt dem att börja springa åt ett visst håll. Fyrtiofem minuter senare hade de ännu inte nått vägens slut, och flertalet av rekryterna hade fått slå av på takten för att orka fortsätta. Adamsdotter hade svurit åt dem, varpå hon lätt och enkelt sprungit före och berättat att hon skulle vänta på dem längre fram. Ytterligare en halvtimme senare så var det inte ännu uppenbart hur mycket längre fram som avsågs, och det var ingen av dem – inte ens Hammar – som sprang längre. De flesta gick; somliga släpade sig fram och vissa andra hade slutat röra sig över huvud taget och hade lämnats vid väggrenen.

När de äntligen fick syn på deras korpral stod hon vid en vattenkran, en mycket uppskattad syn hos de flesta av dem och hon lät dem vila ett tag och äta det som de tydligen skulle få lära sig att uppskatta som mat – fältransoner, speciellt gjorda för att under lång tid kunna förvaras i rymden och utan vad normala människor skulle kalla smak. De flesta åt glupskt, oaktsamma över vad som komma skulle och de flesta av rekryterna blev uppenbart förvånade när de förväntades springa tillbaka direkt efter maten. De flesta hade sluppit att springa om de bara kunde; men den här gången valde Adamsdotter att statuera exempel och sprang brevid dem och såg till att de gjorde ett gott försök till att hålla takten, deras senaste måltid till trots.

”Lystring” ropade Adamsdotter när de var tillbaka i Barracken. ”Ni ska nu städa här och se till att all er utrustning ni fått ut är i fullständigt utmärkt skick. Detta så att vi vet att ni är ansvariga nog att hantera resten vi kommer ge er. Lägg ut all utrustning ni inte har på er på sängen med lakan och täcken fint hopvikta. Rekrytledare Hammar kommer demonstrera. Inspektion om en timma!”

”Okey” sade Hammar och vinkade alla rekryterna till sig. ”Så här är det. En inspektion är inte direkt en lätt match. Jag förväntar oss den vanliga behandlingen efter den här inspektionen, det är lite hela poängen att ha en nu – men se och lär!”

Hammar demonstrerade kvickt hur sänglådan; samlingen av lakan och täcken skulle vikas, varpå han ägnade ytterligare tio minuter med att förklara att underbefäl fann det av största vikt exakt hur resten av ens utrustning låg; framför allt efter att de fått mer av den. Han sammanfattade också hur underkläderna och T-tröjorna skulle packas in, men noterade också att detta sällan inspekterades – vilket gjorde det än mer katastrofalt om man misslyckades när de faktiskt gjorde det.

Halvtimmen efteråt spenderades med städning av de fullständigt slutkörda rekryterna, och en hel del fuskande för att få allting klart så snabbt som möjligt utbröt. Hammar alternerade mellan att kontrollera sin egen utrustning och att kolla så att alla andra inte hade fuskat överdrivet mycket.

”Befäl, stå vid sängarna” kom ropet från rumsändan. Det misslyckades dock helt med att avbryta all aktivitet. Wong som inte brytt sig om ropet – utan ansåg det fortsatta putsande av sitt skåp att vara av större betydelse blev därför Adamsdotters första offer för dagen.

”Rekryt Wong, vad ropade jag?”

”Du ropade Stå vid Sängarna Korpral” svarade Wong, i det närmaste skräckslaget.

”Och du ställde dig inte vid sängarna?”

”Nej Korpral. Jag tänkte att min uppgift behövde slutföras.”

”Slutföras? Den skulle redan varit klar. Ni fick gott om tid. Eller har ni sovit hela högen?”

”Nej Kopral”.

Det var dock uppenbart att Adamsdotter inte var nöjd.

”Ditt skåp är smutsigt. Varför har du inte rengjort det?” frågade hon, hennes nästa centimeter ifrån skåpet. Det här var höjden av orättvisa tänkte Nayan. Först så klagade hon på att hon fortsatt arbetet, sedan kritiserades exakt det arbete som inte slutfört. Väl genomtänkt och en fin lektion i retorik var det i alla händelser. Nayan fann sig själv önskades att de haft Korpralen på sin tidnings debattsidor. Det var dock en välgångsönskning som varade fram tills dess att Andersdotter besökte hans egen sänghörna.

”Rekryt Whitfield, jag tänker kasta ut dig från min bas och låta dig skriva, för det är tydligen allt du kan göra. Hade du en jävla husmö hemma?”

”Tack, Korpral. Får jag gå nu eller måste jag skriva under något? Min husa behöver mat!” svarade Nayan med ett tålamod som redan innan hade varit på upphällningen.

”Men mina känslor bryr du dig uppenbarligen inte om, Whitfield!” ropade hon så att det ringde i hans öron. ”Din uniform är felvikt. Så jävla felvikt att det inte ens ser ut som en uniform. Har jag rätt?” Det hade inte Adamsdotter tänkte Nayan. Nästa sak att uppröra underbefälet var att hans uniform hade en ficka som inte var stängd.

”Det är klart jag har rätt, rekryt. Observera!” Hon tog uniformen och höll upp den så att alla kunde se. ”Jag hatar öppna fickor” gapskrek hon. ”Öppna fickor är som svarta hål; Det försvinner saker ur dem så att de aldrig syns igen.” Hon spände ögonen i hans. ”För att säga det så du förstår. Saker trillar ut. Hela jävla världsrymden trillar in! Låt mig aldrig hitta en öppen ficka på din uniform igen!”

Hon fortsatte vidare, hittade alltid något att klaga på hos allihopa hos dem. Rekryt Smith anklagades för att vara en blottare då en knapp varit oknäppt, Rekryt Friberg blev utskälld i hela fem minuter över en otillräckligt bra sänglåda och Rekryt Cokes reducerades nästan till tårar efter att fått hela sin säng förklarad otillräckligt och vält åt sidan. Slutligen förklarade hon sig trött på att kommentera på sådan inkompetens och lämnade rummet med en uppmaning att det skulle vara städat och klart innan middagen. Flera rekryter struntade i uppmaningen och lade sig istället på sina sängar. Nayan suckade och började med resignerad min göra om allt som låg på hans säng.

Kapitel 3

”Om någon har ett vapen och skjuter mot dig, då är det logiskt att du skjuter tillbaka.”

– Dalai Lama XIV

Det låg framför honom, svart och lockande. Det var nästan något dramatiskt i luften när han böjde sig fram för att ta en närmare titt. Det gick inte att förneka; det var vackert. Bilder gav inte riktigt samma känsla för något. Han hoppades att Adamsdotter inte skulle dyka upp och gasta. Han ville ta sig tiden med det här; med den här skönheten.

Föremålet för hans beundran var standardbeväpningen för en infanterist som förväntas tjänstgöra på rymdskepp – egna eller på fiendens. Det var en Rymdstridskarbin typ 15, allmänt förkortat SWC-15. En och en halv meter lång med pistolgrepp framför magasinet, en gammal design för att få ner längden på vapnet, ett magasin som laddades underifrån och som tog 65 4.5mm patroner styck. Vapnet var ljuddämpat från fabriken och hade ett inbyggt sikte som kunde användas utan förstoring eller med. Det sades inte vara träffsäkert på längre avstånd; men det behövde det inte vara.

Han sträckte ut handen och kände på det. Han kände ur någons ögon brände i ryggen, men han brydde sig inte om det. Det här vapnet och han skulle spendera en hel del tid tillsammans och då var det kanske bra om hans första intryck var ett bra sådant.

”Ska jag utrymma logementet så att ni två kan få vara ensamma?” hördes en sarkastisk röst bakom honom. Det var Ellen som redan plockat upp sin egen karbin och väntade på att få sin tilldelning av ammunition. Efter en månads utbildning skulle de äntligen få skjuta med ett skarpt vapen och det var något som alla efter övningarna sett fram emot. Utan att svara tog Nayan upp vapnet i handen och tryckte på knappen som synkroniserade det med närmaste HUD System och som hjälpte till med att hålla koll på hur mycket ammunition som fanns kvar, vilket eldläge som var inställt och en datorbedömning om var kulorna skulle hamna någonstans i form av en båge.

HUD systemet var ofta inbyggt i hjälmarna, men kunde även bäras separat i skyddsglasögon; vilket var fallet vid dagens utflykt på skyttebanan. De visste redan allt om det; de hade övat med övningsvapen och HUDs sedan tredje dagen men att faktiskt skjuta på riktigt var någonting helt annat.

”Rekryter, hörrup!” Adamsdotter hade kommit tillbaka, och vid tillfällen innehållandes nytt materiel svor hon nästan aldrig. En välkommen förändring. ”Vem kan berätta för mig de fyra reglerna vid vapenanvändning?”

Hammar räckte genast upp handen, men det gjorde Nayan och Wong också. Adamsdotter pekade på Nayan som började rabbla. ”Alla vapen är alltid laddade. Låt inte pipan täcka någonting eller någon du inte vill förstöra. Håll fingret borta från avtryckaren tills du är redo att skjuta. Var medveten om ditt mål och vad som är bakom det!”.

”Mycket bra, Rekryt Whitfield. Har du hanterat vapen förut?”

”Jag spelade Paintball, Korpral. Vår förening adopterade samma regler.”

Adamsdotter skrattade. ”Jag hoppas du var bra på det, för det är inte färg som kommer skvätta över dina sköna anletsdrag om du blir träffad av någon av de här.” Hon höll upp ett magasin.

”Ni kommer att få skjuta tre av dessa idag och ni kommer att följa de säkerhetsregler som satts upp; detta så att ni inte dör innan ni kan skjuta fienden. Tro ingenting annat; vapen är farliga; både för er själva och för fienden. Det är er roll att enbart vara farliga för fienden, och ingen annan. Om ni är farliga för någon annan än fienden så hoppas jag att det är ni själva som betalar priset för det. Det vore mycket synd om någon av er skulle gå och dö för att en annan är en förbannad idiot!

De gick fram till sina skyttestationer och på kommando laddade magasinet i vapnet. De hade redan med övningsvapnen övat hur det skulle göras på snabbast och bästa sätt. Nayan var övertygad om att hans arm inte längre fungerade normalt efter den övningen; den var nu ett verktyg för att mata ammunition in i hans gevär. Han anförtrodde detta med sin tilldelade stridspartner och Smith hade erkänt samma problem. De hade båda skrattat och gissat att om de klagade inför ett underbefäl så skulle hen bara glatt säga att armen nu fyllde en militär funktion istället för vad som Adamsdotter normalt anklagade personer att göra med diverse lemmar.

Han justerade siktet och flyttade rödpunkten mot målet och kramade avtryckaren. En hög knall hördes och HUD:en förklarade att kulan hade gått fem meter bredvid målet. ”Det verkar som du borde hålla dig till paintballmarkörer” ropade Adamsdotter hånfyllt när han återigen höjde vapnet för ett skott. Den här gången sköt han tre stycken i snabb följt, med två träffar som resultat.

”Bättre så” hördes underbefälets dova stämma över hans prestationer, och i ögonvrån såg han henne fortsätta mot Wong som verkade nervös inför att avfyra sitt vapen, ljuddämpningen till trots. Adamsdotter lade en hand på hennes axel och viskade något lågt, varpå Wong avfyrade ett eget skott. Han fortsatte inte titta för att se hur det gick utan vände åter blicken mot sitt eget vapen och avfyrade ett skott till; varpå han justerade siktet något och sköt ytterligare ett skott. Den här gången gick det bättre, en klar träff på en obepansrad punkt vilket skulle inneburit en dödande träff på måltavlan. Han försökte att inte tänka på implikationen utan fortsatte att skjuta – alla träffar registrerades av datorn och skulle skvallra för underbefälet om han behövde mer övning eller inte.

Hans HUD blinkade; en uppmaning att slå över till eldläge salva. Detta innebar att han kunde välja att vapnet skulle skjuta två till åtta kulor i följd, ett bättre alternativ än det helautomatiska läget som kunde tömma magasinet på några sekunder. Han väntade en sekund tills HUD:en uppdaterat sig till det nya eldläget och sköt en salva. Alla tre skott rakt på måltavlan. En salva till. Tre träffar till.

Hans HUD blinkade till igen. Måltavlan skulle nu förflyttas bakåt tjugo meter för att utgöra en större utmaning. Nayan log och slog på siktets förstoring. En röd text sade argt åt honom att låta bli; varpå siktet automatiskt ställdes in på automatik synkronisering med HUD igen; vilket även tog bort förstoringen. Han förstod att han inte skulle tillåtas öka förstoringen tills dess att datorn bestämde att han behärskat nivån. Hur den bestämde vad som skulle ändras visste han inte; men det fascinerade honom.

Algoritmerna måste vara intressanta. Han var säker på att hade han missat fler skott i början så hade det tagit honom längre tid att komma till nästa nivå. Det var nästan som ett spel. Den tog din kunskapsnivå i beräkning; och tog det dig tid att lära dig det hela så höll den dig på samma nivå tills dess du kunde. Han kände sig listig och självsäker. Fienden skulle råka illa ut i ett krig; han kunde det här. Det visste han nu och tog sikte igen…

Han sprang för allt han var värd efter Adamsdotter som ropade åt dem att skynda på. De befann sig i en av gångarna till huvudhangaren på ett slagskepp av Sun Tzu Klassen. Fiendens jagare av Dristighetenklass hade under eldgivning närmat sig och skickat iväg svärmar av små bordningsfarkoster. Dessa var just nu på väg mot deras skepp och deras sektion hade order att stoppa dem.

”Per skyttepar, ta skydd och gör er redo.” ropade hon över larmet från de tjutande sirenerna som varnade för fientlig bordningsaktion. ”Smith, Whitfield, höger flank! Esra, Wong, er KSP på vänster flank!” Esra sprang med Wong efter sig mot vänster där det fanns skydd speciellt anpassat för SPMG-2, den lätta kulspruta sektionen var utrustade med. Nayan sprang med Ellen framför sig mot det skydd där små skottgluggar fanns.

I teorin var dessa helt skottsäkra men ingenting hindrade fienden från att helt sonika gå runt dem eller kasta granater – Granattillsatser eller granatgevär var något varje bordningsstyrka bar på. Det var ingen konst att designa dessa för att vara dödliga för infanterister samtidigt som de inte skadade alltför mycket av det skepp som användaren ville ta.

”Okey, senaste uppgifterna från Bryggan” ropade Adamsdotter. ”Vi får två bordningskepp att hantera; vi tunnar ut dem och retirerar sedan om de är för många. Förbered Ontploffen. Fullständig tystnad!”

Orden åtlyddes. Stundens allvar kunde kännas i luften och trots den kyliga, torra luften ombord så kände Nayan att han svettades på ett sätt som språngmarschen dit inte skulle ha kunnat åstadkomma. Hans kondition hade avgjort blivit bättre på senare tid. Hans händer kändes svettiga under handskarna när de grep efter en Ontploffen och fångade Ellens blick. Hon såg sammanbiten ut när hon själv tog en och höll redo.

Ontploffen – Egentligen Rymdstridsgranat Typ II – var de granater som användes ombord på rymdskepp. Deras splitter flög längre, var farligare och det spriddes med en tryckvågsmekanism; inte via en explosion vilket gjorde att en använd granat bara behövde få en till tryckvågsladdning samt nytt splitter; varpå den kunde återanvändas av både vän och fiende. Smeknamnet kom ifrån en övning där granaten demonstrerats. En person hade hånfullt sagt att den lät ”ploff”, varpå en annan – från Europas västra kust – hade sagt ”Ontploffen!” och namnet hade fastnat; trots att namnet ironiskt nog betydde det som granaten inte gjorde; nämligen exploderade.

En stor smäll hördes; och alla gjorde sig genast beredda. Adamsdotter gestikulerade mot den stora stängda hangarporten där blå flammor började uppenbara sig. Bordningsfarkosterna hade nått målet. Såvida inte de landade i en hangar som redan öppnats så var deras enda möjlighet att ta sig in att svetsa hål på dörren varpå deras atmosfär jämkades med bordningsskeppets. Detta skapade också en smal öppning som fienden var tvungen att komma ut för – rakt in i deras eldgivning.

Adamsdotter pekade nu mot en annan del av dörren; den högra. Fienden kompenserade för den normala taktiken genom att öppna två öppningar. Det innebar att de skulle få in dubbelt så många soldater än normalt; vilket berövade försvararna det övertag som de hade genom befästa positioner mot en smal punkt. Utpekandes Ellen och stridsparet bredvid dem så justerade dem sina vapen så att de täckte den nya öppningen.

Med ett stort metalliskt klank föll en del av dörren in, och sekunder senare gjorde den samma sak på andra sidan. Fyrtioåtta fientliga soldater skulle inom några sekunder vara på väg mot de tolv som försvarade hangaren. Nayan såg ett litet föremål kastas ut genom luckan och det skapade en öronbehövande smäll och en bländande vit blixt. Fienden hade fler nya saker än vad man lärt sig sedan sist. Precis efter blixten rusade två soldater fram ur öppningen. De bar på stora sköldar som täckte hela deras kropp och som såg ut att vara av samma material som deras egna kroppsskydd.

Adamsdotter skickade en signal till deras HUDs om att det var dags att kasta granaterna. Siktandes på de sex fiender som i skydd av sköldbärarna grupperade sig så kastade han sin Ontploffen, samtidigt som resten av Sektionen. De flesta av dem landade kort, men några av dem – inklusive Wongs och Fribergs landade mitt bland soldaterna. ”ELD” stod det med stora bokstäver på skärmen och utan att tänka öppnade Nayan eld rakt in bland fienderna.

Effekten av granaterna och eldgivningen var fruktansvärd. En av de sköldbärande fienderna slogs omkull, hans kamrater berövade skydd och de dog ögonblickligen från elden från Karbinerna. Vid den andra dörren gick det sämre. Där hade granaterna misslyckats att träffa rätt och i skydd av sköldarna regnade nu fiendens egna Ontploffens över vänster flank, avlossade från granattillsatser under fiendens karbiner.

Nayan försökte koppla bort de röda symbolerna som motsvarade sina sektionskamraters namn och det faktum att de var ute ur striden – kanske rentav döda – och fortsatte att skjuta kontrollerade skurar ner mot fienden.

”BRYT! Säkra och ladda ur, säkra och ladda ur, säkra och ladda ur. BRYT”

De optiska skärmarna och visuella projektionerna stängdes av. De stod i en stor lokal, många av de ”döda” reste sig upp och borstade bort dammet från sina uniformer.

”Femte Sektion, uppställning och avrapportering” fortsatte Adamsdotter medans hon tittade runt efter vem som avbrutit det hela. ”Nayan, Friberg, Smith. Bra jobbat. Darzi, försök att inte dö mer i övningar eller så kommer din karriär bli exeptionellt kort. Tyler? I mitt kontor efteråt.”

Dörren öppnades och B-styrkan; de som spelat fienden under övningen ställde sig upp och tittade mot dörren. Det var uppenbart varför deras nyfikenhet väckts. In genom den kom en man i fyrtioårsåldern, svart hy och ett vältrimmat skägg. Hans ögon hade för vana att registrera allt i närheten och generellt avbröt han inte utbildning utan ett väldigt gott skäl. Som när han ville bestraffa riktigt dåliga prestationer. Intrycket förstärktes av att han såg lätt stressad ut när han raskt marscherade fram till B-Styrkan och förklarade någonting i låg röst. Hela Femte Sektionen såg på när dessa raskt ställde sig på ett led. Mannen – vars namn gick i skarp kontrast med hans utseende, precis som alla andra på Kolonin – var Sergeant Chang. Hittills hade de enbart sett honom på avstånd eller då han talat till hela plutonen. Han vinkade åt Adamsdotter.

”Se till att era vapen är säkrade och hänger i remmen.” beordrade hon, och såg till att samtliga tog ut magasinet ur vapnet och gjorde mantelrörelse. Även om övningsammunitionen var helt ofarlig så höll man på rutinerna för säkerhets skull. ”Bra, då går vi ner och ser vad den här cirkusen handlar om”. De klättrade ner från sin upphöjda position via stegar och ställde sig brevid B-styrkan som bestod av soldater från grannplutonen. ”Sergeant, varför avbröt du övningen? Och varför fick vi ingen förvarning om den ändrade taktiken?” frågade Adamsdotter, antagligen så strängt hon vågade mot en överordnad. ”Fienden ger dig ingen förvarning om när han ändrar sin taktik och det gör inte jag heller. Scenariot var avsett för att återskapa fiendens bordningsaktion på FCS Soldatprinsessan strax efter hennes reträtt för att varna för jordens angrepp för tre månader sedan. De har redan ändrat sin taktik och den har antagligen ändrats fem-tio gånger hittils. Vi är sist att få nyheter om den saken.”

Whitfield kände att Ellen spände sig bredvid honom. Något hade påverkat henne, men han kunde inte komma på vad det skulle vara. Var hon nervös att få kritik över sitt agerande under övningen? Hon hade redan blivit berömd för det. Eller var det något annat? Hon hade inte reagerat tills de hade nämnt vilken strid som övningen skulle representera. Eller var hon bara skakad över att det hela lika gärna hade kunnat vara så äkta som det kändes? Det fanns gånger under övningen då han helt glömt bort att det hade varit en sådan. Han fokuserade sig på att se om Ellen reagerade mer; hon var hans Stridspartner och det var hans jobb att hålla utkik på hur hon mådde och vice versa.

”Sergeant Lundberg? Hur tyckte ni att sköldarna fungerade i ert anfall? Och var det fördelaktigt att anfalla från två punkter?” frågade Chang. Lundberg tog lite tid med att lyssna på vad hans soldater lågt sade till honom och vände sig sedan mot Chang.

”Det fungerade bra för att fienden inte hade väntat sig taktiken. Sköldarna var onödiga, det var fyra soldater till som lika gärna hade kunnat ge täckande eld eller kasta granater. Att gå in genom två öppningar gav oss mycket mer eld. Jag tror att vi hade kunnat göra ett riktigt bra jobb med att rensa hangaren om vi fått mer tid. Jag måste dock ge deras granatkastande och KSP Grupp beröm. Min egen grupp tvekade att avancera tack vare dem vilket kostade mig halva min pluton.

Adamsdotter log brett. ”Jag verkar ha kunnat lära dem någonting, Sergeant.” Lundberg log tillbaka. ”Det var en bra övning. Men varför avbröt du den, Chang?” tillade han. ”Vi har besök” blev det beslöjade svaret. ”Vi ska vänta här på vår gäst. Ni behöver inte vara tysta; men vänligen diskutera inte gästen. Det skulle se mycket illa ut. Ja, Rekryt Nes?” En av de andra rekryterna hade räckt upp handen. ”Hur ska vi veta vem det är vi inte får diskutera, Sergeant?” frågade hon.

”Det kan du få tänka på före, under och efter tjugo armhävningar, Rekryt.”

Rekryten gick ner på knä och påbörjade armhävningarna. Samtidigt höll en av hans sektionskamrater; Tajuna Kuchler en halvt viskande konversation med någon han inte kunde se. Tajuna var en av de yngsta i gruppen, dess ständiga optimist som motvikt till Fribergs gnällande och Hammars sarkasm. Hennes kortklippta bruna hår verkade nästan stå som taggar över någonting och han bestämde sig för att gå närmare för att se vad det hela handlade om. Det visade sig att hon argumenterade med Mies Rupertson, näst yngst i gruppen. Rupertson var lite av en skrytmåns, vilket som tur var inte hans mest frekventa drag. Dessvärre var det den sidan av honom som Tajuna fick hantera just nu.

”Kom igen nu, du vet att det är ett krig. Vi kan båda behöva någon som vi håller koll på.” sade han. ”Och låtsas inte som du inte tittat.” tillade han. Hon blängde tillbaka på honom.

”Jag ville bara kontrollera så att ditt ego inte tog kål på dig genom att ersätta dina vitala organ!” fräste hon. ”Och om du inte kommer ihåg det så är det min stridskamrats uppgift att hålla koll på mig; precis som din ska hålla koll på dig, en uppgift jag önskar hen tog på allvar även just nu.”

Nayan vände sig om. Han ville inte lyssna på det här, och om han uppmärksammade det hela skulle Adamsdotter nedkalla djävulens vrede över Mies; något som situationen inte riktigt verkade kräva.

Istället vände han sig om mot Ellen som stod ensam och fortfarande verkade begravd under sina tankar. Han gick fram mot henne och skulle precis ta upp det när dörren öppnades igen och ett underbefäl ropade att gästen var på väg. Det blev genast rörigt när Lundberg försökte formera sin pluton och Adamsdotter sin sektion, men det gick tillräckligt fort. De beordrades stå lediga, vilket gav dem utrymme att tjuvtitta mot dörren, något som alla gjorde.

In genom dörren kom en man i en egen sorts uniform, nämligen Politikerns. Genom århundradena hade ingenting förändrats på den fronten och en person som ville framstå som respektabel bar mörk kostym, svarta byxor och ljus skjorta med slips. Personen som bar uniformen var en medelålders man vars hår redan försvunnit från huvudet, antingen med valfri behandling eller ärftlig brist på hårväxt, hans mustasch och skägg var vältrimmade och han bar ett par tunna, stilenliga glasögon över sina bruna ögon. Det var ett ansikte som alla på Kolonin kände igen direkt.

Det var Guvernören över Kolonin, och Det Fria Solsystemet som hade kommit in genom dörren, eskorterad av en rådgivare och med ett glatt humör på sitt anlete. Han gick rakt fram till Sergeanterna Lundberg och Chang och skakade hand med dem, därefter med Adamsdotter och utbytte ord som Nayan inte kunde höra. Sedan fick Guvernören syn på honom.

”Nayan Whitfield?” Hans ansikte avslöjade ingenting förutom en glädje att se honom.

”Det är jag, Herr Guvernör.”

”Hur känns det att tjänstgöra i den styrka som du själv förespråkade?” frågade han under tiden som han skakade Nayans hand. ”Bra, Herr Guvernör.

”Trevligt trevligt. Jag fick veta att de avbröt en övning för min skull. Det var tråkigt; jag hade hellre tittat på men det var tydligen inte möjligt. Jag hoppas att du gör oss stolta där, och sedan kommer hem och skriver om dina upplevelser. Jag vet att jag kommer läsa dem!”

”Tack, Herr Guvernör.”

Guvernören fortsatte längst ledet och stannade brevid Ellen som gjorde honnör. Han såg i ögonvrån hur Adamsdotter gjorde en anteckning på sin padda. Han böjde sig fram för att skaka Ellens hand; som hon mottog med synbar glädje.

”Vad heter du, Soldat?” frågade Guvernören, inspekterande hennes kroppspansar, hjälm och vapen.

”Rekryt Ellen Smith, Herr Guvernör.” svarade hon käckt.

”Någon relation till Anna och James Smith?” frågade Guvernören med en känsla av orolighet i sin röst. Nayan tittade åt sidan och såg att Ellen hade blivit väldigt spänd igen även om hon försökte dölja det. ”Nej, Herr Guvernör!” svarade hon, och Guvernören fortsatte längst med ledet, stannandes här och var och ställde frågor. Han stannade inte länge, utan fortsatte varpå grannplutonen tågade ut genom dörren.

”Smith! Ditt inkompetenta inskränkta främlingsfientliga fanskap! Du hälsar inte på en civil person. Nu gör du femton armhävningar och tio situps. Tills dess du är klar ska resten av homofoberna som fått lata sig i glansen av högheterna springa runt salen, utom Rekrytledare Hammar som kommer hit!” Ellen lade sig på golvet och påbörjade Situps:en, varpå hon fick korrigering av korpralen – armhävningarna först var det som gällde och därmed fick hon påbackning med ytterligare tio armhävningar. Under tiden som de sprang skällde Adamsdotter ut Hammar för att han inte lyckats att lära rekryterna i hur man hälsade korrekt och framför allt på vem. Hela övningen tog ytterligare tio minuter varpå rekryterna skickades iväg för lunch; något som var välkommet efter en hel morgon av övningar, lektioner och gapskrik från underbefäl.

Det var först senare på kvällen som Nayan fick chans att tala med Ellen om dagens händelser. Hon satt ensam och rökte utanför logementet och såg ut att vara djupt försjunken i tankar. Hon tittade inte upp när han kom förbi utan fortsatte stirra rakt fram. Han harklade sig. Ingen reaktion.

”Ellen?” Hon tittade upp men svarade inte. ”Vad är det med dagens övning som var fel?”

”Jag blev bara besviken över att jag inte träffade så mycket som jag borde. Jag trodde jag sköt bättre än så.” Det lät inte övertygande ansåg Nayan och tydligen ansåg Ellen det också, för hon ställde sig upp. ”Okey. Jag berättar om du lovar att inte berätta för någon. Det är personligt.”.

”Jag är din stridspartner. Det är klart jag behåller dina hemligheter, det är det vi är till för.”

”Okey. Så här är det. Guvernören hade inte helt fel, jag är släkt med de två. De dog som du vet ombord den striden som vi precis återskapade för övningen. De hade samma positioner som vi hade.”

”Hur var du släkt med dem?” frågade Nayan och kände sig väldigt okänslig.

”Moster och faster.” svarade hon. ”Jag vet att de fick medalj och allt, men jag ville inte nämna det inför Guvernören när jag hade fått veta att det var just den striden som de dog i. Jag skulle uppskatta om du inte nämnde det. Jag vill inte ge Adamsdotter mer känslomässig ammunition, hon har redan tillräckligt.” Hon räckte över en cigarett. ”Kom igen, jag hatar att röka ensam.”

Kapitel 4

”Jag ser mig om och ser mitt hem försvinna bort, min tid där hemma känns nu alltför kort. Blott Ungdom, knappt en man då plikten kallar mig. Om jag får se mitt hem igen det vet jag ej. Bland fränder från min by så gick jag ut i strid, och världen brann…”

– Ur En Livstid i Krig av Sabaton

”För sex veckor sedan steg ett hundratal medborgare in i barackerna bakom mig här i New Haifa och påbörjade det som är en nytt steg i Kolonins historia. De hade valts ut av samhället för att tjänstgöra i den militärstyrka som just nu hastigt reformeras av Guvernören och hans stab för att hjälpa försvara oss mot jordens agressioner. Här fick de lära sig hur man skjuter med ett vapen, hur man lättast tar hand om sin utrustning och hur man agerar under strid. Även om beslutet har varit kontroversiellt så är det klart att utan det skulle vår nya militära styrka ha stora problem att bemanna de skepp som just nu byggs på skeppsvarven kring planeten. Just de här nya soldaterna vars utgångsceremoni ni ser på skärmen just nu har öronmärkts för att borda en av de nya skeppen men det är ännu hemligt vilket. Skeppet kommer sedan ta sin plats i flottan och hjälpa till med vårat försvar. Korpral Adamsdotter, en av de underbefäl som fått äran att hjälpa till med utbildningen av dessa kloka och ansvarstagande soldater sade till oss att hen trodde att det skulle vara svårare att utbilda värnpliktiga än frivilliga, något som inte visade sig stämma. Hen låter mot löftet att vi inte ska avslöja det innan deras utbildning var klar och soldaterna på väg till sina skepp säga att det är bland de intelligentaste och lättlärda soldater hen utbildat.”

Rösten tog en paus och på skärmen visades ett montage. Hur soldaterna klättrade över hinder, hur de sköt med sina vapen, hur de stod i givakt i logementet och slutligen ett trettio sekunder långt klipp som uppenbarligen var från en övning där de stormade och besegrade sina motståndare.

”För att markera vikten av denna historiska händelse så släppte Guvernören idag fler detaljer om FCS Soldatprinsessans heroiska reträtt ifrån fällan som jordens styrkor hade lagt åt henne. Även fast samtliga korvetter i slagstyrkan förlorades i det första slaget och en jagare förlorats på vägen hem så har hon nästan med både skrov och besättning intakt tagit sig tillbaka för att understödja vårat försvar. Guvernören avslöjade bland annat hur många fientliga skepp man misstänker har skadats eller förstörts av besättningen samt valde att namnge några stycken för att hylla deras mod och pliktkänsla. Vi går nu raka vägen till Guvernörens presskonferens på hens kontor i huvudstaden.”

Framför ett podium stod Guvernören; hans kostym väl strykt, hans hjässa i det närmaste blänkande ren, hela personen utstrålade lugn och självsäkerhet. Bredvid honom stod en äldre man som såg ut att vara i sextioårsåldern. Han hade ett kort vitt skägg över sina kinder, ett par bistra ögon som såg ut att ha sett för mycket eländighet i sitt liv och en hållning som enbart de som spenderat sina liv ombord på rymdskepp kunde bemästra.

”Tack för att ni alla ville komma idag” började Guvernören och gav de ansamlade journalisterna en nick. ”Det är inte alla de välkända ansiktena som är här idag, och jag vill idag gratulera Menig Nayan Whitfield, tidigare reporter på Haifa Colony News för att han slutfört sin träning och kommer snart att hjälpa till att försvara vår självständighet och vår demokrati med samma beslutsamhet som när han försökte hitta skandaler, mutor, människoberättelser och samhällsdebatter. Jag är säker på att han hade haft skarpa frågor att ställa, och jag hoppas att ni inte gör honom besviken. Det sagt, jag skulle vilja gå direkt till mitt uttalande. Det kommer finnas gott om tid för frågor efteråt.”

”Arbetet att sätta ihop en regering som ska styra De Fria Solsystemet fortgår. Just nu är alla kandidater enbart tillsatta tills vidare; det är vår fulla avsikt att hålla val innan året är slut oavsett huruvida det går i kriget. Jag vet att det finns rykten om att jag inte har för avsikt att testa det senaste halvårets händelser i vallokalen, men dessa är falska. Valsystemet kommer vara lite annorlunda än vad ni är vana vid, men fullständigt rättvist. Vi har också inbjudit Jorden att skicka valobservatörer om de så önskar för att se att vår önskan för självbestämmande är demokratiskt förankrad. Och med det skulle jag vilja överlämna ordet till James McCray; som är utsedd att vara Jordens ambassadör tills en delegation kan anlända från planeten. James och hans stab har redan fått tillgång till en byggnad där de avser öppna en ambassad. Jag vet att det är många upprörda känslor om vår hemplanet just nu, men jag ber med hela mitt hjärta att respektera de diplomater som försöker lösa den hemska konflikt som just nu pågår.”

Den äldre mannen gick fram till podiet. Väl framme tog han ett stadigt tag om underdelen av sin uniformströja och drog så att den låg slät. Med en lätt tryckning på den lilla mikrofonen på hans bröst slog han på den och började att framföra sitt budskap.

”Jag vill tacka Guvernören för att han med klokhet har beslutat att låta mig och min stab att upprätta en ambassad här på planeten. Jag vill garantera att vi har Jordens fulla stöd i att försöka lösa den här konflikten vilket ligger i bådas intresse. Det bör dock nämnas att de Enade Nationerna inte har för avsikt att erkänna Kolonin som en egen nation i dagsläget utan vidhåller att Kolonin tills dess att förhandlingar om saken ägt rum och ett avtal som är tillfredsställande för båda sidor och dess intressen skrivits är i ett stadium av revolt mot sin lagliga regering. Etableringen av en Ambassad sker i hopp om att detta ska underlätta förhandlingar som leder endera till att Enade Nationerna erkänner er vilja om självständighet eller att ni avgör att ni önskar vara en del av Jorden. Det hela låter som en enkel fråga, och många undrar säkert varför det ens pågår ett krig om detta. Saken för oss enkel.”

Mannen tog ett djupt andetag och tittade rakt in i kameran.

”Jag är medveten om de rykten som Guvernören och hans stab har spridit om den strid som utbröt när förhandlingar först skulle föras om dessa saker. Det anges att Jordens styrkor ska ha angripit den stridsgrupp som avdelats för att förhandla om självständighet när dessa vägrat att godta Jordens krav och att Jorden skulle ha ansett blotta tanken på att en av deras egna stridsgrupper inte skulle vara hundraprocentigt bakom Enade Nationernas politik som en akt av förräderi. Det är vår ståndpunkt att faktum är att det var vi som blev angripna först av styrkor lojala med Guvernören då detta är vad våra besättningar och sensorloggar tydligt visar. Vi har sett och utrett de loggar och vittnesmål vi fått av Guvernörens mycket kompetenta stab och kommer fram till att vi inte kan hitta några bevis på att dessa skulle ha justerats för att föra fram Kolonins ståndpunkt. Guvernören har garanterat mig om att deras folk inte har hittat bevis för liknande justeringar på våra datorband vilket innebär att vi i dagsläget inte vet vem som öppnade eld först. Det gör situationen väldigt komplicerad. Enade Nationerna har dock valt att ställa sig bakom vittnesmålen från ÖBRYMD och hens stab och finner därför kolonins styrkor som ansvariga för öppnandet av fientligheter.”

”Av den anledningen så har vi betts avkräva en förklaring om varför detta då skulle ha skett. Då Guvernörens ståndpunkt är att Enade Nationernas styrkor angrep först så skapar detta ett hinder för ett utlysande av ett omedelbart eld upphör i våra ögon. Vi beklagar den uppkomna situationen djupt och hoppas att vi kan komma till en lösning inom kort.”

Han tog ett steg tillbaka och tittade förväntansfullt ut över den samlade gruppen journalister som för att inbjuda dem att tala. Samtliga räckte upp handen och han pekade på en av dem i första raden.

”Hur kom det sig att Enade Nationerna ansåg dig lämplig för posten som ambassadör?” frågade reportern rappt; en ung man med skrivplatta och mikrofon redo att anteckna varje ord. McCray tog ett andetag innan han vände sig mot reportern.

”Som några av er vet, och andra inte så förde jag befäl över en av de stridsgrupper som avdelats till Kolonin och som nu används i kampen mot er hemplanet. Jag såg det inte förenligt med min ed till Enade Nationernas Rymdflotta att lämna den för att delta i en väpnad revolt. Det är med stor sorg jag ser mitt gamla skepp ESS Järnkanslern döpas om till FCS Furusiyya och vändas mot planeten som byggde henne. Denna lojalitet ansågs vara mycket berömvärd av mina ledare och följaktligen ombads jag vara agerande Ambassadör tills dess av att en utsedd och erfaren sådan kan anlända vilket dessvärre kan ta upp till ett halvår. Själva utnämningen kom med den senaste hyperdatorströmmen och är daterat sedan några veckor tillbaka. Jag hoppas du finner svaret tillräckligt för att tillfredsställa din nyfikenhet.”

Reportern nickade, och en annan höjde handen.

”Du är relativt ensam om att behålla lojalitet mot Jorden i den här konflikten. Vad anser du om de tusentals tjänstgörande som valde att slåss för Kolonin och – som du säger det – starta en revolt mot Jorden?”

”Det är väldigt enkelt. Jag är ifrån Jorden och tog mitt skepp hit för att få en besättning som växt upp, levt och tränat här. Jag har tjänstgjort här i närmare femton år men jag har tjänstgjort på Jorden längre än så. För de som nu bemannar skeppen är det annorlunda, och som jag kommer ihåg det en av punkterna som ni tagit upp som skäl till varför ni önskar ha självständighet. De visar samma lojalitet mot er som jag visar Jorden; vilket nästan är ett krav för att de ska vara duktiga och motiverade soldater och astronauter. Jag anser att de valde fel, men jag respekterar dem för deras val.”

Reportern satte sig ner och samtidigt så stängdes skärmen av. Nayan tittade bakåt; det gjorde de andra i Femte Sektion som satt i rummet och tittade också. Korpral Adamsdotter stod lutad mot dörrkarmen, hållandes i fjärrkontrollen. ”Sitter ni här och latar er nu när det är krig i galaxen, Femte Sektion!” frågade hon med ett försök till lättsamhet. ”Ja, Korpral! Vi är ju de finaste soldater du utbildat och då förtjänar vi lite lättja” svarade Ellen med en blinkning och ett leende från stolen bredvid Nayans. Adamsdotters halvleende försvann omedelbart. ”Sista gången jag talar med en jävla journalist.” muttrade hon. ”Det passar mig utmärkt, Korpral!” brast det ur Nayan innan han kunde hejda sig. Adamsdotter vände huvudet och tittade rakt på honom. ”Du är ingen värdelös journalist, du är en soldat och får jag bestämma – vilket jag får – så fortsätter du vara det. Femte Sektion skall formera sig i uppdragsrummet om fem minuter. De har bestämt vad de vill göra med vår pluton.”

Samtliga ställde sig upp och började promenera ut ur dagrummet mot uppdragsrummet som fanns i huset intill. På vägen dit mötte de personal från andra sektioner som också blivit sammankallade för att få reda på vad deras roll i kriget skulle bli. Per sektion tågade de in och satte sig framför den stora skärmen. Kapten Wyatt stod redan där tillsammans med Plutonsergeant Chang.

”God Morgon Soldater. Först av allt skulle jag vilja berätta för er hur vi valt att organisera plutonen, varpå jag ska beskriva vårt uppdrag och det skepp vi kommer bli placerade på. Som ni redan vet från utbildningen så är vår avsikt att utbilda er för strid ombord på skepp vilket enligt doktrin är det bästa sättet att föra strid i rymden på tills dess att vapen starka nog att allvarligt skada större skepp kan utvecklas. Jag kan inte gå in på detaljer, men jag kan berätta för er att våra tekniker och forskare är på god väg att utveckla ett sådant vapen. Nu till organisationen.”

Skärmen bakom honom slogs på och visade den första bilden i vad som antagligen var ett klassiskt militärt bildspel; en uppfinning som plågat militär organisation i århundraden sedan den uppfanns.

”Första till tredje sektion kommer bilda våra primära infanteriförband. Deras uppgift är att agera på information, anfalla och försvara punkter. De kommer få tilldelning av ytterligare en Kulspruta för att göra dem effektivare i den rollen. Fjärde Sektion blir vår Grenjadäravdelning. Ni kommer understödja de andra sektionerna med direkt och indirekt understödjande eld. Ni kommer få bli värd för ytterligare fyra soldater som är utbildade på användning av raket och granatgevär. De soldater som finns här kommer också få ytterligare utbildning i dess användning, men främst agera närskydd åt de tyngre vapnen. Femte sektion blir vår spanings och bordningsstyrka. Ni har kanske noterat att deras karbiner är utrustade med ljuddämpare så att de ska kunna agera tyst och effektivt. Deras roll är att förse oss med korrekt information så att resten av sektionerna kan användas mer effektivt. I deras roll som bordningsstyrka – som inte är samma sak som att anfalla ett fientligt skepp – så kommer de gå ombord på de av fiendens skepp som har kapitulerat utan bordning och säkra dem.”

Bilden ändrades återigen och ett diagram på ett skepp visades på skärmen. Nayan noterade att skeppet inte var likt något av de som de utbildats på och undrade vad man nu hittat på. Diagrammet visade ett skepp, två och en halv kilometer långt, strömlinjeformat med flertalet fästen för Kinetiska AKAN; dock utan robotbatterier. En hangar var tydligt synlig på enda sidan av det.

”Soldater. Detta är skeppet vi kommer att tjänstgöra på. Detta är en fregatt av Audie Murphy klassen; det första av sitt slag. Dess namn är FCS Audie Murphy. Skeppet var under utveckling redan innan konflikten och vi har anpassat henne efter de läxor vi har lärt oss. Som ni ser bär hon inga robotbatterier – dessa ansågs överflödiga med tanke på vapnens dåliga verkan – och bär istället närmare dubbelt så många Kinetiska AKAN som skepp i hennes storlek borde. Detta är för att flertalet av dessa vapen är anpassade för att skjuta tyngre projektiler i en långsammare eldhastighet med större träffsäkerhet. Detta borde i teorin låta oss göra större skada på fiendens skepp. Förhoppningen är att vi kan ge en Jagare en god match med våra tolv AKAN. Vi har också en hangar med modifierade skyttlar som vi kommer att använda för att leverera trupper. Bordningskapslar har visat sig vara för sårbara och jag skulle vägrat en order att använda dem mot en beväpnad fiende. Skyttlarna kan motstå fiendens eld och rör sig snabbare, samtidigt som de har anpassats för att bränna igenom en stängd hangardörr. En skyttel per sektion; och vi blir den enda plutonen ombord på det här skeppet.”

Bilden ändrades igen, den här gången till en teknisk apparatur som påminde lite om en spindel som väver sitt nät. Nayan tittade intresserat på den och fann den nästan förtrollande att titta på. Det var något med formerna i tekniken som kändes långt mer elegant än någonting han sett tidigare.

”Soldater. Detta är vårt uppdrag. Fienden har spårat våra skepp långt enklare än vi hade trott var möjligt. Övningar visade oss att skepp relativt enkelt skulle kunna retirera från en strid och komma undan, trots detta anfölls FCS Soldatprinsessan inte mindre än fyra gånger under sin hemfärd, trots en kurs som inte skulle vara enkel att spåra. Det är följaktligen vår uppgift att agera på den information vi har fått. Vad ni ser här är en så kallad Siarespindel. Hur den fick det namnet kanske ni kan gissa. Deras roll är att avsöka efter de spår som en motor ger ifrån sig och därmed ge ett skepp en god gissning om var fienden befinner sig. Vi har dessa och fienden har dessa. Vi har dock får god information om att de kan tänkas ha en bättre, uppgraderad variant redan i bruk och att det var så de spårade vårt slagskepp. Om de har en bättre variant så vet vi var vi kan tänkas få tag på den och det är dit vi ska. Bordning sker om tre timmar. Gå och ät lunch nu, packa era tillhörigheter, kontrollera er utrustning. Jag ser till att vi får en ordentlig middag ombord!”

Det blev ett enormt buller när plutonerna reste sig upp och tågade ut i oordning. Småpratande gick Nayan med Ellen och Pontus när tre underbefäl med läkarsymboler på uniformen kom fram till dem. Ellen tittade förstulet på dem och gjorde en ansats att gå runt dem, men de hindrade henne.

”Soldat Smith?”

”Det är jag, Sergeant.” svarade Ellen oberört. ”Är det viktigt? Jag ska iväg till lunch. På order av Kapten.” Sjukvårdssergeanten tittade på henne, nästan om att hon bedömde soldaten framför sig.

”Du ska med oss. Det är också på order av Kapten.” svarade hon med samma sorts tonfall.

Ellen såg nu orolig ut, och kastade en blick över axeln mot Nayan som såg sig tvingad att ingripa.
”Vad handlar saken om, Sergeant. Det hela hade väl kunnat avhandlas igår eller under morgonen. Vi hade ingenting för oss då.” frågade han och försökte låta lika oberörd som hon hade.

”Vi har fått order att agera nu. Det är ingenting personligt. Var snäll kom med oss, Soldat Smith.”

”Jag har utrustning och packa, Sergeant.” svarade hon nästan på gränsen till spydigt. ”Korpralen kommer ge mig ett helvete om jag inte fått med allt, vi skeppar ut när som helst!” avslutade hon med en ton som angränsade till uppgiven frustration.

”Vi har skrivna order från Kapten. Du kan få en kopia om du önskar ha en ursäkt inför Korpral Adamsdotter men vi tror inte det kommer vara nödvändigt. Följ med oss till sjukstugan nu är du snäll.” Ellen såg nu nästan panikslagen ut och Nayan skyndade sig att tilltala Sergeanten som nu tagit tag om hennes axlar. ”Kan jag följa med, Sergeant? Jag är hennes stridspartner, och är det något som är fel så är det min uppgift att hjälpa henne; oavsett vad det handlar om.” Deras konversation hade nu väckt uppmärksamhet både från andra sektioner och från deras egen. Pontus och Friberg hade rentav ställt sig framför de båda sjukvårdskorpralerna.

Sergeanten såg ut att överväga det hela men beslöt att det inte var värt att skapa en större scen över det hela. ”Okey, du följer med så kan du berätta för sin sektion sedan att det inte var något problem. Följ med oss till sjukstugan nu. Resten av er fortsätter enligt order!” ropade hon till de samlade soldaterna. De gick i tystnad mot sjukstugan. Nayan försökte tyst kommunicera med Ellen men hon gick med huvudet sänkt och låtsades inte om hans försök. I ett försök att få någon reaktion alls från henne så tog han henne i handen. Hon tittade upp mot honom och han såg en hopplöshet han aldrig någonsin skulle se hos någon, allra minst Soldat Smith i hennes ögon. Någonting var fel här, och hon visste om det.

Det tog dem bara några minuter att komma till sjukstugan och de gick in i tystnad.

”Soldat Smith, ta av dig kläderna.” kommenderade en av Korpralerna, samma person insåg Nayan som välkomnat dem den första dagen. Han drog sig till minnes de kommentarer som läkaren hade fällt om Ellens ålder. Hade han hittat bevis? Med ett lite skamset internt leende så kom han ihåg att han haft svårt att hålla ögonen ifrån Ellens kropp första gången han såg henne klä av sig. Nu verkade en av Kopralerna ha samma problem och beskådade henne med ett intresse han ansåg direkt opassande. Han fångade hans ögon och blängde. Rang eller ej, man betedde sig inte på det viset. ”Inte direkt det här sättet det brukar gå till på, Whitfield” sade Ellen. Han förstod hur han menade. Normalt tog de av sig kläderna samtidigt – innan tvättning, innan det var dags att sova. Kommentarer om varandras kroppar i rent skämtlynne hade blivit så vanligt så att Nayan hade slutat reflektera att de ägde rum. Med tanke på ämnet som antagligen skulle diskuteras så var det en kusligt passande kommentar. Han insåg att Ellen visste exakt varför hon var där och ångrade för en sekund att han skulle vara här och se det när hennes hemligheter avslöjades. Men hon behövde en vänlig röst i allt detta; inte befälens anklagande ord och blickar. Hon lade sig på Scannern.

”Precis som jag trodde” sade en annan röst högt. Det var den civila läkaren som undersökt henne vid ankomsten. ”Se på DNA-Polymernas växt.” Sergeanten nickade. ”Du hade rätt. Jag erkänner att jag inte trodde på dig. Har du allt du behöver?” Läkaren nickade. ”Då tar vi det här till Kapten.”

Nayan kunde inte hålla sig. ”Vad är det som pågår här egentligen?” frågade han. Ett ljud hördes från scannern och Nayan tittade dit. Ellen hade huvudet bortvänt när hon steg ut ur den men lyckades trots detta göra sig hörd. ”Jag har ljugit om min ålder. Jag är bara femton år.”

Läkaren stirrade på henne. ”Och du har väldigt stor tur i att det inte finns lagar som är skrivna om vad som händer om man försöker fuska med systemet på det här viset, unga dam. Men det finns lagar om identitetsstöld vi antagligen kan applicera på dig!”

Ellen vägrade fortfarande att titta på honom; hon var vänd mot läkaren. ”Hur fick ni reda på det hela?” frågade hon. ”Jag trodde jag hade gjort ett rätt grundligt jobb.”

Läkaren tvekade, men det var tydligt att hans vilja att bevisa sin egen kunskap och erkännandet från militärerna som vann i slutändan. ”Det hade du också. Om ni inte vet det så bytte hen roll med sin kusin, som i våra register var en av de mer lämpade kandidaterna. Och vi talar inte om att de bytte enbart på det viset att hen gick dit med hens legitimation. De bytte allting i datorbaserna. Såg till att kusinens DNA skulle återspegla Ellens. Foto. Uppgifter. Ålder. Allting. Samtidigt skrevs hon in i en ny skola där hon var sjukanmäld. Vi lyckades enbart upptäcka det tack vare era gevär.”

Nayan förstod nu. För att få ut gevären var man tvungen att sätta sitt tumavtryck på en platta som låste upp geväret enbart för dig – detta så att fienden inte kunde använda det.

”Vi riggade en fälla. När Ellen hämtade ut sitt gevär för den senaste övningen så gav plattan oss lite mer information än vad hen ville. Vi gjorde en koll på DNA Strängens polymer. De är inte tillräckligt stora för att tillhöra en artonåring. Vi behövde bara göra en mer grundlig kontroll. Och den är gjord.”

Sergeanten vände sig till en av korpralerna. ”Hämta Civilist Smiths kläder. Hon ska rapportera in till Kapten som ska göra det reglerna kräver av hen.”

”Stopp där, Korpral.” avbröt Nayan. ”Tills dess att Kapten bestämt annorlunda är Soldat Smith min stridspartner, och jag kommer inte tillåta er att förnedra hen på det här sättet.” Korpralen tittade mot Sergeanten.
”Den meniga har rätt, Sergeant.” sade han tveksamt. ”Kaptenen ska bestämma, även om vi vet vad resultatet blir.” Sergeanten tittade några sekunder och nickade sedan åt Nayan.

”Hämta uniformen. Om hen inte är gammal nog så är det bragd nog att klara av den här utbildningen. Smith har förtjänat att bära den en sista gång.”

Ellen tog emot sin uniform med tystnad och tog underkläderna. Innan hon tog på sig dem flinade hon med tårfyllda ögon mot Nayan. ”Titta noga, din religiösa jävel för du lär aldrig få se sådant här igen!” Nayan hade svårt att själv inte beröras; han skulle sakna hennes antika humor mest av allt. Mer än det faktum att hon snabbast lärt sig hur man inte blir utskälld på inspektionerna och gärna delade med detta till sin stridskamrat. Och framför allt skulle han sakna den absoluta tillit som fanns mellan stridspartners. Det fanns inte mycket i hans liv som motsvarat den.

”Soldat Smith, höger om marsch. Mot Kaptenens kontor.” sade Sergeanten när hon fått på sig uniformen. De gick i tystnad, Nayans vid hennes sida som anstod en stridspartner. Underbefälen kritiserade inte hans beslut utan lät det ske i en tyst respekt. När de stod på trappan utanför kontoret ställde de sig båda i Givakt och inväntade Plutonsergeant Chang som kom ut omgående.

”Smith! Inställ dig hos kaptenen nu.”

Ellen sprang upp för trappan och med en sekunds tvekan följde Nayan efter; bara för att bli hindrad av Chang. ”Du är inte kallad, Soldat Whitfield.” Han spände ögonen i underbefälet.

”Om detta är Smiths enda strid tänker jag inte överge hen. Jag är stridspartner och den rollen tänker jag fylla, Sergeant.” Han fick en eftertänksam blick, sedan flyttade sig Chang åt sidan.

Nayan ställde sig tyst bredvid Smith. Kaptenen gav honom en sekunds uppmärksamhet och tilltalade därefter Ellen.

”Soldat Ellen Smith. Du har under falska uppgifter anmält dig för tjänstgöring och därmed ljugit för en överordnade. Hur ställer du dig till anklagelsen?”

”Skyldig, Sir.”

”Soldat Ellen Smith. Du har under falska uppgifter låtit dig ta en annan persons plats för tjänstgöring. Detta är ett lagbrott. Hur ställer du dig till anklagelsen?”
”Skyldig, Sir.”

”Soldat Ellen Smith. Du har manipulerat uppgifterna i den offentliga datorbasen till gagn för dig själv och för tredje part. Du har slösat bort vår tid på en rekryt vi lagligen inte får ha. Detta är bedrägeri, ett lagbrott. Hur ställer du dig till anklagelsen?”

”Skyldig, Sir.”

Kaptenen skärskådade henne under en sekund eller två. Han såg uppriktigt besviken ut.

”Adamsdotter har mycket gott att säga om dig. Det var inte långt ifrån att du blev utsedd till bästa rekryt. Du gjorde din sektion stolt under tiden du var här. Dessvärre har vi ingenting mer vi kan säga om saken. Du ska enbart vara tacksam för att jag inte tror att någon åklagare skulle vara intresserad av att åtala dig. Har du en ursäkt för ditt agerande, Smith?”

”Mitt namn är Smith, Sir.”
”Som i Anna och James Smith?”

”Ja, Sir. Jag är deras dotter.”

”Jag förstår. Lämna in din uniform hos kvartersmästaren. Du är härmed befriad från tjänstgöring och skall lämna basen med omedelbar verkan. På Adamsdotters rekommendation kommer du inte få en markering som kroniskt olämplig. Det innebär att du kan komma att kallas igen när du är myndig. Det är ingenting fel på din kapacitet, enbart din övertygelse att ändamålen helgar medlen. Höger om, Marsch.”

När de kom ut stod Adamsdotter och sektionen och väntade på dem.

”Är det sant?” frågade hon. Ellen nickade.

Utan att säga något rev hon enhetsmärket från Ellens uniform och tog fram en penna. Med den skrev hon sin signatur, och skickade vidare till resten av sektionen. När varje medlem skrivit sitt namn på den gav hon tillbaka den till Ellen.

”Jag struntar i vad en utomstående säger, Soldat. I mina ögon är du del av den här sektionen.”
Ellen skakade Adamsdotters hand, vände sig om och försvann i snabb marsch mot grinden.

Kapitel 5

”Gå ut och döda, gå ut och slåss. Gå ut och var en stormsoldat.”

– Ur The Stormtrooper av S.P.O.C.K

Oavsett vad andra hade sagt så ansåg Nayan att han kommit till en slutsats gällande sin tjänstgöring dittills. Krig var väldigt tråkigt. Efter flera veckor på FCS Audie Murphy så hade dagarna varit skrämmande monotona. Vakna, träna, kontrollera utrustningen, äta, sova och underhålla sig med de begränsade möjligheter som fanns. Nayan hade en gång undrat varför Krigsfartyg ofta hade de största biblioteken av media och böcker i mänsklighetens historia, men han förstod det nu. Men det var bara så långt som filmer, böcker, spel eller musik kunde ta dig. Till slut blev även det tråkigt.

Kanske för att att det var att han inte kände att han hade någon att avnjuta dem med. Han visste inte vad han skulle känna över det faktum att Ellen hade ljugit om sin ålder; indirekt ljugit för honom under hela hennes tjänstgöring. Han kunde omöjligen vara arg på henne; han kunde faktiskt förstå vad som hade fått henne att ta beslutet. Det hade pratats en del om det hela inom plutonen, men det ansågs helt enkelt vara en av de där sakerna som hände; men i slutändan hade alla sin egen stridspartner som de kunde prata med och som de kunde anförtro sig åt. Det hade inte han.

Inte för att de inte försökt. Tajuna Kuchler hade gjort en verklig ansträngning att försöka lära känna honom bättre, och det hjälpte på sitt sätt. Han behövde nästan aldrig vara ensam; sektionen hade verkade ha en policy om att om han behövde sällskap så var det alltid någon eller några som ställde upp; Tajuna oftare än andra. Han kunde slappna av med henne på ett sätt som påminde om hur han kunnat slappna av med Ellen, men hon kunde inte ersätta henne.

Adamsdotter hade också försökt hjälpa till, på sitt speciella vis. Djupt upprörd över att inte ha en komplett sektion hade hon övertalat Kapten Wyatt att befodra Nayan till Vicekorpral. Det var en rang nästan helt utan plikter; allt den gjorde var ge honom tre dollar mer om dagen – pengar han ändå inte kunde spendera. De få saker han behövde göra för rangen hade oftast med plutonens moral att göra – döma i tävlingar, censurera post (en övning han fann djupt störande med tanke på sitt yrke) och liknande. Under övningar så agerade han stridspartner med Adamsdotter. Det passade honom fint; allt han behövde göra var att ta betäckning och skydda hennes flank när hon gav order.

”Nayan?” Tajuna hade kommit fram till honom igen. ”Vill du ta en tur i parken?”

”Visst, jag har några ransoner kvar och inget bättre att göra.” Han ställde sig upp, lade ner läsplattan som visat en gammal film från 1990:talet och som var det senaste modet att se, förfäras och häckla.

Den hette ”Starship Troopers” och handlade om ett fasciststyre som slogs mot gigantiska kryp. Soldaterna ombord hade tagit ett i det närmaste perverst nöje i att se den och sedan högljutt kommentera soldaternas och befälens dumhet, brist på taktik, brist på allmänt tänkande och skådespelarnas usla prestationer. Samtidigt hade boken den baserats på också blivit omåttligt mer populär på skeppet, men åt motsatt håll. Dess teorier diskuterades gärna över en kopp varm chockad, under promenader i parken och ibland även under övningar. Nayan hade inte läst den, men han kände att han snart inte skulle behöva; resten av sektionen hade livligt talat om den den senaste veckan.

Han ställde sig upp och lade armen om Tajunas midja. Hon verkade ha ett behov av fysisk närhet och hon verkade snarare vilja ha den av honom än av Rupertson, en analys hans ego och självsäkerhet gärna höll med om, men även om hon var söt så var hon inte riktigt hans typ. Dessutom ansåg han inte att det var lämpligt att skapa relationer – en åsikt som delades av befälen och inpräntades därefter; men som fullständigt ignorerades av de flesta tjänstgörande.

De gick den korta sträckan genom korridorerna tills de anlände vid parken dörr; höll upp sina passerkort och gick in.

Alla skepp hade ett grönområde ombord. Besök där var strikt ransonerat för att inte förstöra den noggrant planerade atmosfär som fanns inom det men trots det var det en hobby för de kunniga inom systemen att försöka ge sig själva fler genom att ta sig förbi de avancerade system som gav inträde. Oftast misslyckades dem. Luften var svarare här, temperaturen varmare. Samtidigt så var samtliga skeppets ljud utestängda och väggarna anpassade för att se ut som de hörde hemma i en solig park istället för i ett trångt rymdskepp. Av alla tekniska underverk på skeppet så var detta det han värdesatte mest. De satte sig på en bänk och Tajuna vände sig mot honom.

”Hur är det med dig egentligen? Jag vet att du försöker låtsas som ingenting, men det måste störa dig att inte ha Ellen här. Ni var rätt nära, närmare än vad jag är med min partner.”

Nayan skrattade. ”Kan det ha och göra med att Adams är mer intresserad av att diskutera hur man ska polera de medaljer han tror han kommer att få än något annat?” Hon log.

”Kanske det. Men du är säker på att du är okey? Ge mig inte det skitsnack du ger när lamporna är släckta och folk bara snackar för de är trötta på att sova; jag vet att du inte talar sanning då.”

”Jag lovar att jag är okey. Jag vet att folk tycker jag borde vara arg för hon aldrig sade det till mig; du vet hur man inte ska ha hemligheter för sin stridspartner? Men jag hade varit den första att anmäla till Kapten om hon sagt det till mig. Barn hör inte hemma i krig.”

Tajuna andades in långsamt och blåste sedan ut det i samma takt, lite som hon hade haft en cigarett i munnen; nikotinpiller för de beroende hade ibland effekten att de som inte kunde röka ändå betedde sig som om de gjorde det i sociala situationer.

”Jag tror inte någon hör hemma i ett krig” svarade hon. ”Men nu är jag i ett och då får jag se till att möta det med lite värdighet och pliktkänsla. Vi slåss faktiskt för något som är bra.”

Nayan skrattade. ”Jag har ju berättat hur jag reagerade på min inkallelseorder. Trodde jag skulle få skriva artiklar och böcker. Jag hade kunnat skriva en hel jävla roman på den här månaden, minst 50 000 ord här ombord men vad i helvete skulle jag få inspiration ifrån? Skriva en bok om en massa svettiga soldater som har tråkigt?”

”Elakt!” Hon gav honom en hård knuff på axeln.”Somliga av oss duschar faktiskt. I alla fall när Rupertson inte försöker tjuvkika. Jag svär att han är född på tjugohundratalet.”

”Han är en ung man precis som jag. Och jag kan berätta för dig vad unga män tänker när de ser dig om du vill, men jag tror du redan vet.”

”Hah, du är väl inte ung. Du är väl närmare trettio!”

Innan Nayan hann svara så bröts ljudet i Parken. En signal ljöd om att ett utrop var på väg att ske.

”Bordningsstyrkan till uppdragsrummet, Bordningsstyrkan till uppdragsrummet.” varpå ljudet av kvittrande fåglar, vind som blåste i träden och porlande vatten återupptogs. Nayan ställde sig upp.

”Kom igen, Soldat. Du hörde högtalaren. Dags och se vad de hittat åt oss till priset av två helt bortkastade ransoner.

Med stor motvilja ställde de sig upp och gick så långsamt som möjligt mot dörren, njutande av sina steg inne i den kontrollerade atmosfären. När de steg utanför dörren ökade de takten på stegen. En av bieffekterna med parken var att när man varit där luktade resten av skeppet fruktansvärt tills man vant sig vid lukten igen, vilket beroende på besöket kunde ta alltifrån någon timme till några dagar.

De anlände sist av alla med en fnysning från Adamsdotter och en avundsjuk blick från Rupertson i Nayans fall. De satte sig på stolarna och hällde upp vatten från flaskor och tog sina skrivplattor för att anteckna detaljerna. Kapten Wyatt stod redan framför bildskärmen och tittade mot Adamsdotter som nickade och stängde dörren.

”Välkomna. Som ni vet är det vårt uppdrag att ta en siarespindel från fienden och kontrollera om de har en uppgraderad variant. Det har gått rykten på skeppet att det inte finns en där vi förväntade oss, och jag kan bekräfta de ryktena. Vi hade avsett att ta över ett av fiendens spaningsskepp, men skeppet fanns inte där det skulle vara och vi kan inte hitta det. Vi får alltså gå till Plan B.

En bild kom upp på skärmen, visandes en nästan fyrkantig byggnad med några utbyggnader på sidorna. ”Detta är Forskningsplattform Charlie. Sedan kriget bröt ut har fienden konverterat dessa till sensorplattformar och vore det utmärkta stället att placera en siarespindel på; vi förväntas ignorera dem då det finns för många för att effektivt slå ut många innan de ersätts samtidigt som förlusten av en inte är kritisk. Vårt anfall kommer därför syfta dels till att övertyga fienden att vi kommer jaga rätt på deras plattformar, dels försöka ta en siarespindel. Det är här ni kommer in.”

Bilden ändrades än en gång och visade en karta över den närliggande rymden.

”Fiendens plattform är här.” Han pekade på en punkt nära en nebulosa som dolde flera av solsystemets månar. ”Fienden förfogar just nu över en korvett som avlastat materiel och förnödenheter till stationen. Det är vår tro att denna korvett också avlastade en siarespindel. Vårt problem är att den kommer vara i närheten av stationen; och vi kommer vara tvungna att förstöra den; inga problem för vårt skepp. Vi förväntar oss också fientlig insats från rymdplan.”

”Forskningsstationer brukade bära en halv skvadron och vi tror inte det har ändrats. Dessa torde dock vara av den äldre typen, ”Achilles” som inte längre bärs av stridsskepp. Enkel match för våra AKANs. När alla fiendens rymdstridsmedel har neutraliserats så kommer ni gå ombord i en skyttel.

Fienden har inga soldater ombord, men operatörerna av utrustningen kan tänkas vara beväpnade. Ni har tillstånd att använda dödligt våld mot fiendens beväpnade personal, men försök undvika det. Guvernören hoppas fortfarande på en diplomatisk lösning på den här konflikten. Adamsdotter, du och ditt team har trettio minuter för planering; sedan rapporterar ni till hangaren. Några frågor?”

Det fanns inga. ”Lycka till!” avslutade han och gick ut genom dörren.

Adamsdotter ställde sig upp. ”Okey, soldater. Så här ska vi göra. Formation blir två och två. Vanlig doktrin gäller. Osäkrade vapen, men använd dem enbart om det är nödvändigt vilket det förhoppningsvis inte blir. Ser ni en person som försöker skada siarespindeln vi är ute efter har ni tillstånd att öppna eld; det är viktigt att vi får tag i den nu när vi åkt på den här lilla utflykten utan resten av flottan. Vi går igenom ritningen och ser hur vi ska göra det här. Synkronisera era uppdragspaddor med informationen framför er.”

Det tog ytterligare en kvart att diskutera detaljerna. Förslag lades fram och förkastades, frågor ställdes och besvarades och slutligen var Adamsdotter nöjd. De drack upp det sista av sitt vatten, ställde sig upp och började gå mot vapenförrådet. Det var förvånansvärt tyst i sektionen. Det pratades, skämtade och kivades ofta men inte nu. Den enda som såg glad ut var Adams.

”Ni vet vad ni ska göra och hur. Det här blir en lätt match. Ni är kompetenta och skickliga. Håll koll på varandra och andra stridspar.” Orden kom från Nayan innan han ens hunnit formulera dem i hjärnan. De hade uttalats i en låg, nästan tyst röst men alla hörde honom. De tog sina karbiner utan att ladda dem, tog Ontploffens och sitt kroppspansar som de mot stående order – precis som alla soldater – hade dekorerat. Nayan skärskådade punkten på sitt där Ellen hade några dagar innan utbildningens slut skrivit sitt namn; liksom han hade skrivit sitt på hennes. Det var en tradition bland stridspartners att göra detta när man ansåg att man nått den förståelse som rollen krävde.

”Ni som är klara ställer er vid dörren och dubbelkollar er utrustning. Ni som inte är gör det säkert redan.” fortsatte han. Rollen som Vicekorpral kändes fortfarande obekant och han undrade om ordvalet var mer inspirerat av det faktum att han ville att alla skulle komma hem säkert.

”Nu kör vi.” sade han när Wong slutligen annonserat sig klar. ”Mot hangaren”.

”Stridsstationer, stridsstationer! All besättning och soldater till stridsstationer. Fientlig kontakt trolig inom kort. Stridsstationer, Stridsstationer! All besättning och soldater till stridsstationer. Detta är inte en övning” ljöd det i högtalarna när de gick med hög fart mot hangaren. Orden skapade mycket aktivitet när besättningarna sprang mot sina kanoner, maskinrum, brygga och hangarer. Bordningsstyrkan ställde upp sig utanför skytteln och kände rycket när skeppet kopplade ur sin överljushastighet. Nayan tittade bort mot lavetten där en av de kinetiska automatkanonerna stod. Specialisten stod och röt ut order till sina astronauter. Nayan kontrollerade att soldaterna var redo att gå ombord och gick sedan bort till kanonen. Specialisten tittade upp mot honom. ”Vill du nåt?”

”Bara hålla koll på vad som händer så jag vet när mina soldater ska iväg.” svarade han lugnt.

”Så länge du inte står i vägen. Vi har fienden på ingång!” Han tittade på sensorn. ”Det ser ut som vi slipper bråka med korvetten men fiendens jaktplan söker strid. Vi får se om våra tunga Kinetiska kan slå ut dem. Möjligt att vi får överlämna det jobbet till de lätta vapnen.”

En radio bredvid batteriet vaknade till liv med en skarp signal.

”Alla vapen, Bryggan. Korvetten sticker. Vi tror att de kan ha evakuerat när de såg oss. Vi ska försöka fånga in dem om vi kan. Skjut mot motorerna, vi måste hindra dem från att fly.” sade en röst genom apparaten. Specialisten tittade tillbaka mot honom. ”Ingen aning om vad ni ska göra, men att borda den där korvetten kan bli knepigt. Ni behöver fler än ett dussin för det.”

”Det blir i sådana fall något vi gör med de andra sektionerna. Men hittills har planen inte ändrats.”

”Skyttar! Rikta vektor 65, elevation 6. Eld på mitt kommando. Ladda Splitterproj!” ropade specialisten. De justerade i enlighet med instruktionerna och väntade. ”ELD ELD ELD!” ropade han. Skyttarna tryckte på en knapp och vapnet gav ifrån sig ett högt tjutande, rörde sig bakåt från rekylen tre gånger och blev sedan lika tyst och still som förut. ”Justera, vektor 65. Elevation 7. Fortsätt med splitterproj.” Nayan böjde sig fram och tittade på sensorn. Tre av fiendens jaktplan hade försvunnit ifrån den. ”Kom igen grabbar, de verkar inte ha fått taktiska korrigeringar och flyger fortfarande i formering. Justera Elevation 4; ELD ELD!” Vapnet tjöt till igen. ”Mål bekämpat, Specialist!” ropade en av skyttarna. ”Bra gjort. Hur är det med Korvetten?”

”Den har stuckit. Slog på Överljusdrift så fort de kunde. Har vi otur ska de hämta hjälp.”

”Jag antar att det är vår signal.” Han sprang tillbaka mot skytteln där Adamsdotter pratade med skyttelpiloten. ”Fientligt jakt bekämpad, korvetten har stuckit, Korpral” rapporterade han samtidigt som han gick mot skyttelns dörr. ”Om vi ska iväg tror jag att det är bra att vi gör det snarast.”

Adamsdotter nickade. ”Det stämmer. Säg åt sektionen att spänna fast sig, jag talar med Kapten.”

”Sektion! Dags för oss att förtjäna vår lön!” ropade Nayan. ”Vi ska gå över dit och hämta oss siarespindeln! Gå in och spänn fast er!” Att spänna fast sig i en skyttel var en lite mer komplicerad sak än man först kan tro. Skyttlarna hade mindre generatorer för artificiell gravitation (Något som jaktplanen helt saknade) och det gjorde att man lättare kunde komma in och ut med tung utrustning. Det innebar också en skaderisk när skyttelns gravitation mötte skeppets och det krävdes mycket övning att inte ramla när man gick över den tröskeln där gravitationen ändrades. Det var en mycket farlig övning om man gick över tröskeln med laddade vapen, och framför allt om man gjorde det när man blev beskjuten. Det var en av anledningarna till att kapslar hade tagits fram för bordning, men dessa hade övergivits tidigt i kriget.

Nayan gick in sist och satte sig vid sin plats vid dörren. Som Vicekorpral var hans roll att vara bland de första ut genom dörren. Som befäl hade Adamsdotter privilegiet att sitta längst in, en praktik hon djupt ogillade. ”Det ger officerare makten att kapitulera om deras anfall misslyckas, men inte för att rädda sina män utan för att rädda sig själva” hade hon sagt över en brandy en av de fåtal gånger som alkohol hade serverats.

Dörren stängdes och han hörde larmet när hangaren jämkades med rymden utanför. Skytteln, likt samtliga andra rymdfarkoster saknade fönster för sina passagerare. Fönster fanns enbart för piloterna på skyttlarna och rymdplanen; och Nayan misstänkte att han visste varför de befattningarna var de som man oftast begärde förflyttning till. Var du inte på någon av dem så fick du bara se ut ur skeppet via uppkoppling till kameror.

Det var nog det som Nayan tyckte var värst med hela upplevelsen. Han satt i en vitmålad låda, på väg mot en fientlig rymdstation och han förväntades att kanske döda några av de som han mötte där. Det var inte riktigt så hans jobb hade sett ut innan han hade valts ut. Han svalde och spände sina handskar hårdare, som om han vore rädd att hans svettiga händer skulle påverka handskarna och få honom att släppa greppet om geväret. Han tittade runt omkring sig. Somliga var uppenbart nervösa inför vad som väntade. Andra kontrollerade sin utrustning, antagligen i ett försök att hantera nervositeten och kanalisera den in i någonting viktigt. Det var den värsta kvarten i hans liv.

Snart skulle luckan öppnas. Snart skulle de springa ut. Han kom ihåg övningen de haft, övningen där de regnat granater över soldater som gjorde det som de precis skulle göra. Skulle han knappt hinna ut mot fienden utan någon chans att försvara sig, dödad av en Ontploffen kastad av en desperat sensortekniker? Eller skulle han skjuta först och ta den teknikerns liv bara för att det var hans order? Han tittade på klockan. Två minuter kvar. Det var dags.

”Sektion! Förbered för landstigning” ropade han. De lossnade på spännena och tog sina vapen ur hållarna, sedan ställde de sig vid sina säten, formerade efter stridspar. Enbart han och Adamsdotter som stod i varsin ände av skytteln saknade en. Det var snart dags. ”Ladda vapen!” Samtliga soldater tog magasinet de hållit redo och stoppade in det i vapnet. Pipan riktades neråt i säker riktning.

”Trettio sekunder!” Nayan vände sig om och tittade mot dörren. Det syntes inte ett spår av några försök att bränna sig igenom en hangardörr. ”Pilot, status?” frågade han över radion.

”Dörren var öppen. Mina instruktioner till den accepteras. Återställer atmosfär. Jag tror inte det borde vara någon i hangaren just nu; är dem det så bär de rymddräkt.” Den informationen lugnade ner Nayan något enormt. Att slåss i Rymddräkt var inte en bra idé, och de skulle inte göra det enbart för chansen att lägga en fälle. I sådana fall hade dessutom instruktionerna från skyttelns dator accepterats. Nej, de måste ha räknat med att de inte kunde försvara hangaren.

Dörren öppnades innan han tänkt tanken till slut. Utan att tänka, utan att reagera över sin handling så höjde han karbinen mot den öppnande dörren och slängde ut en rökgranat. När tio sekunder hade gått från att granaten landat så sprang han ut ut; den första soldaten att invadera en fientlig rymdstation. Röken täckte hela luckan – han visste inte vad han skulle se, han visste inte om där fanns en fiende som väntade på att han skulle komma ut ur den. Det var dags.

”Nu!” ropade Adamsdotter och han sprang framåt, nedför rampen in i röken. Han såg ingenting på några sekunder, kom ut ur röken, vapnet siktandens mot alla punkter där en fiende kunde gömma sig. Det var ingen där. Bakom honom kom Kyle och Esra, hållandes karbinerna i redoställning.

”Whitfield. Säkra hangarens dörr. Vi vill inte att de öppnar ytterdörren när vi är här. När den är säkrad rör sig hela sektionen så fort som möjligt vidare.”

Snabbt och effektivt rörde sig sektionen med blickarna åt sidorna. Det fanns inte ett spår av någon motståndare här. Kanske de hade bestämt sig för att inte slåss? Men i sådana fall skulle det väl finnas någon här som sade åt dem att de kapitulerade? Eller ett radiomeddelande? Det fanns i alla fall inga skepp i hangaren, något som han tyckte var lite konstigt. Han sprang fram mot dörren och kontrollerade den. Den var satt på automatik och slog med några knapptryckningar om den till manuell – öppen. Detta skulle förhindra att man tömde hangaren på atmosfär; för det skulle i sådana fall drabba andra delar av skeppet också vilket skulle göra det hela till en plågsam version av kollektivt självmord; något som inte fanns i försvararnas intresse.

Skulle de velat hindra deras landning på det viset så hade de gjort det så fort soldaterna spritt ut sig; allt annat skulle ge dem tid att antingen nå dörren eller retirera till skytteln. Det var en mycket ovanlig metod som enbart använts en gång i kriget; i ett av FCS Soldatprincessans slag. Två soldater hade varit de enda säkerhetsstyrkor kvar i hangaren och uttryckligen begärt att det skulle göras för att förhindra att den pluton soldater som landsatts kunde göra mer skada ombord. De hade sedan riktat vapnen mot varandra och skjutit. De hade framställts som martyrer, krigshjältar. Alla kunde deras namn. Smith.

Nayan skadade på huvudet, som för att rörelsen skulle kunna skaka bort tankarna ur hans huvud. Han behövde vara fokuserad, och tittade ut i korridoren som låg bortom dörren. Det var något konstigt med den. Trasiga läsplattor låg längst med hallen tillsammans med väskor och ryggsäckar som uppenbarligen kastats åt sidan.

”EOD Scan hitåt” röt han i en rimlig imitation av en underofficers röst. ”Det ligger en massa skräp här och jag vill inte hitta en försåtsminering i det.” Hammar och hans stridspartner Darzi föll ut ur ledet och gick fram till där han väntade. ”Ser ut som en perfekt placering för en laddning” höll Hammar med och tittade ut över bråtet. ”Fattas bara att någon hade tillräckligt med hjärna för det.” sade han och höll upp Skannern. ”Det automatiska läget visar ingenting, men det ska det heller inte göra såvida någon inte tog en fabriksny bomb och satte dit. Minsta ändring och det fungerar skit. Slår över till materielscan.”

Han fingrade på skannern ett tag. Nayan tittade sig omkring för att se hur det gick för de andra stridsparen. De kontrollerade noggrant varje del av hangaren. Adamsdotter hade placerat Wong för att kolla flygdatorn; Adams och Kuchler hade öppnat några av lådorna för att se vad som fanns i dem. Han fångade Tajunas blick och hon såg lättad ut, antagligen över bristen på strid.

Det var farligt. De hade bara genomsökt hangaren ännu och att tro att det inte var någon på resten av stället var något som kunde kosta liv. ”Inga explosiva material. Säger ingenting egentligen, folk kan vara rätt påhittiga med sådana här saker” fortsatte Hammar bredvid honom. ”Slår över till manuell. Ge mig två minuter.” Adamsdotter hade pratat klart med Wong och var på väg över till dem, hennes karbin höjd och pekandes mot dörröppningen. ”Whitfield, hur går det?”

Han gav Hammar en blick och han höll upp ett finger. ”En minut, Korpral” översatte Whitfield.

”Bra. Något är konstigt här. Deras bästa chans var att försvara hangaren, ändå har de inte gjort det. Men de kan installationen än vi, det kan finnas en bättre försvarspunkt längre fram. Det är i alla fall något som stör Audie Murphys värmesensorer; de kan inte få en fix på hur många det är här. Jag är mer orolig för vad vi inte ser” sammanfattade hon. ”Något är fel här.”

”Klar, Korpral” sade Hammar. ”Det finns ingenting som kan bita oss i arslet bland det där framme. Vi kan fortsätta på din order.” Adamsdotter nickade och vände sig om mot hangaren. Hon visslade skarpt och gjorde en handrörelse som innebar att man skulle återgå till hennes position. Sektionen formerade sig snabbt för att avancera två och två längst med korridoren; Nayan och Hammar tog täten. De stannade vid väskorna och kontrollerade kort deras innehåll. Det mesta av det verkade vara kläder eller andra oviktiga personliga tillhörigheter.

”Kan de ha försökt evakuera?” frågade Hammar.

”Inte troligt” svarade Adamsdotter bakom dem. ”Korvetten stack visserligen, men vi såg aldrig några skepp lämna installationen. Fortsätt framåt, kontrollcentret borde finnas här framme.”

Det enda positiva Nayan hade att säga om upplevelsen var att det verkade vara en väldigt enkel byggd installation. De behövde inte genomsöka rum på rum, utan avancerade enbart långsamt längst med korridoren, spänt spanande efter tecken på fienden. Han svor inombords. Hela stället hade sett så litet ut på ritningen, men nu hade de gått i flera minuter och inte ens kommit till dörren. En KSP i slutet av vägen hade varit tillräckligt försvar för att hindra deras ankomst.

”Avancera tyst mot dörren” hörde han bakom sig. Han, Hammar och Darzi ökade farten och ställde sig i position för att gå igenom den stängda dörren. ”Hammar, hur ser dörren ut?” frågade han.

”Låst med avancerad kryptering. Inget vi har med oss tar oss igenom det. Vi måste spränga dörren.” Hammar tittade mot Adamsdotter. ”Det finns problem med det.”

Hon nickade. ”Ja, det gör det, men vi har inte mycket till val. Sätt igång.”

”Vad kan hända?” viskade han åt Darzi. Hon tittade tillbaka på honom. ”Fienden kan ha sprängt ett hål i rummet och vi skulle inte veta om så är fallet tills vi faktiskt sprängt den. Om det inte finns atmosfär där så kommer vi behöva springa rätt snabbt för att ta oss till skytteln, då vi inte längre skulle kunna stänga dörren.” Hon tittade framåt igen, ställde sin Karbin mot väggen och tog fram lite sprängdeg ur väskan som hon fäste på låset. ”Klart, Korpral.” sade Hammar efter att ha kopplat en kabel till det. ”Sektion” sade Adamsdotter. ”Var beredda; antingen på att ta rummet eller sticka fort som fan.” Det gick en sekund. Adamsdotter nickade åt Hammar som tryckte på en knapp i änden av kabeln. Dörren flög upp med ett dån och innan han visste ordet av var han själv igenom den, hans karbin täckande över datorkonsoler, stolar och bord. Darzi var precis bakom honom, sedan Kyle och Ezra. Det tog bara några sekunder att avgöra att stället var tomt.

”Whitfield. Kolla loggarna. Friberg, du och Tyler säkrar Siarespindeln. Resten kontrollerar ALLT här inne, ta med det som kan vara av värde. Jag skulle tvivla på att det finns någonting sådant.”

Hans ögon föll på en konsol i änden av rummet som blinkade, och han gick över till den. Den sade strängt åt honom att operativsystemet inte fungerade. Han tog fram tangentbordet och kontrollerade informationen. ”Korpral” ropade han. ”De har rensat datorn, helt och hållet. Vi lär inte hitta någonting här.” Adamsdotter såg sur ut. ”Verkar som de hade mer tid än vad vi trodde. Det finns inte en chans att de skulle haft tid att rensa allt OCH evakuera från det att vi hoppade ut ur överljusdrift. Friberg, hur går det med siarespindeln.”

Tyler vände sig om vid konsollen. ”Ett problem, Korpral.”

”Vilken jävla överraskning. Förklara.” svarade Adamsdotter och himlade med ögonen.

”Den här enheten har samma versionsnummer som vi. Antingen ändrade man aldrig på den saken; eller så har vi bara fått en ny enhet av något vi redan har.”

”Ta med den. Låt teknikerna avgöra den saken. Vi har vad vi kom hit för; jag tänker inte stanna en sekund längre än nödvändigt. Alla tillbaka till Skytteln nu.”

Friberg packade ner siarespindeln i en skyddad väska och föll in i ledet, hans karbin hängandes vid sidan. Adamsdotter gick över för att lågt prata med dem. Tittandes på röran omkring sig i korridoren så gick Nayan långsammare för att vänta in Adamsdotter. ”Korpral. En fundering; om de hade tid att rensa datorbasen men inte att packa ordentligt, vad säger det dig?”

Adamsdotter rörde inte en min. ”Att det de inte visste att vi skulle komma, men ändå hann evakuera. Vi kommer säkert se hur de gjorde de på sensorloggarna när de analyseras i efterhand.”

”Det var inte det jag tänkte på, Korpral. Jag arbetade som journalist. Jag vet när folk lägger spår som de vill att man ska följa. De kan inte helt evakuera personalen direkt, men man kan se till att vi inte hittar det vi letar efter. Eller ännu värre, att vi gör det.”

Adamsdotter stelnade till. ”EOD Scan, hitåt!” röt hon. Sektionen tittade på henne. ”Innan vi plockar ombord den förbannade saken så vill jag ha den kollad. Säkert ingenting, men det är våra fiender vi har att göra med.” Hammar kom rusande med sina instrument och började samma långsamma procedur han gjort vid korridorens bråte. Slutligen packade han ihop sina instrument och skakade på huvudet. ”Ingenting ovanligt, den är säker.” Adamsdotter tittade på Nayan som kände kinderna brinna av skammens rodnad. ”Det var ingen dålig tanke, Whitfield. Men vi låter underrättelsetjänsten ta reda på varför de inte var här. Jag tycker vi har förtjänat lite extra parkransoner och lunch efter det här.”

Sektionen tågade snabbt ombord på skytteln, Nayan stod vid dörren och kontrollerade att alla tog ur magasinet och säkrade sina vapen i hållarna innan de satte sig. Sedan spände de fast sig och rapporterade allt klart till piloten. De hade knappt börjat känna vibrationerna från motorn då Tyler vände sig mot Adamsdotter.

”Kopral. Vi vet att markstyrkorna har drönare, du vet små plan som kan spana på fienden. De har funnits i olika versioner i hundratals år. Varför har vi inte sådana i rymden? De skulle kunna ersätta rymdplan?”

Adamsdotter såg lite tveksam ut, och det var Friberg som svarade henne. ”Drönarna som markstyrkorna har är tysta. De glider fram, de har nästan ingen sensorprofil och gömmer sig med optiskt camouflage. Såvitt jag har läst så använder båda sidorna stark elektronisk krigföring i rymden på ett sätt som vore olämpligt på marken; man skulle riskera bryta egen kommunikation. Att tala under sådana omständigheter går bra; det är enkel och okomplicerad kommunikation. Men att skicka direktiv till ett rymdplan är mer än röst, det är en hel datorström med variablar som måste matas in.”

”Något sådant skulle aldrig kunna gå igenom störning utan att uppgifterna blev fel eller förvrängdes, för de uppgifterna är också elektronik på ett sätt som röster inte är. Det är därför piloter kan snacka, men inte låsa attackrobot i vissa lägen och tvingas skjuta inviduellt.”

Diskussionen fortsatte, förvrängdes, blev till teori, och tillbaka till praktisk applicering under färden. Det var en trevlig diskussion där även Adamsdotter deltog med sina erfarenheter och motvilja – som hon sade – att någonsin ersättas av en jävla maskin. Diskussionen avbröts när piloten meddelande dem att det var en minut till landning och att de blev anropade.

”Bordningsstyrkan, det här är FCS Audie Murphy. Lägesrapport” knastrade deras radio till.

”Målet säkrat. Ha lunch klar för mina soldater när vi landar. Klart slut.” svarade Adamsdotter till flin och tummar upp. Hon besvarade det med ett leende. ”Vi får hoppas de gör riktig lunch åt oss. Jag är rätt trött på de där ransonerna själv.”

Skytteln tog mark och soldaterna steg ur, långsamt och utan inbördes ordning. Ett strängare underbefäl skulle antagligen skällt ut dem för det, men de hade slutfört ett uppdrag, Adamsdotter var nöjd och Nayan tänkte inte skälla ut sina vänner för en struntsak.

Då hände någonting oväntat. Alarmet ljöd. Återigen fick de höra orden strömma ut ur den.

”Stridsstationer, Stridsstationer. Alla soldater och besättningsmän till stridsstationer…”

Kapitel 6

”Soldater gillar inte att slåss rättvist. Soldater skjuter i ryggen, lägger fällor och bakhåll, ljuger för fienden och kommer med fler än dem varje gång de får chansen till det.”
– Ur Enders Skugga av Orson Scott Card

Adamsdotter tittade i illa dold misstro upp mot taket, som för att anklaga högtalaren för att ljuga. Resten av sektionen tittade sig omkring. Vid den kinetiska automatkanonen hade besättningen rusat upp från golvet där de vilat till färdigställningar kring pjäsen. Skyttelpiloten som kommit ut strax bakom dem försvann kvickt in i sitt skepp igen.

”Kom igen, vill de ha en jävla övning nu så ska de väl få det. Vi har inte fått specialorder, så ni vet vart vi ska. Har vi tur varar det här inte länge.” Hon räknade in alla, kontrollerade att ingen i förvirringen laddat sitt vapen och ledde sektionen bort från hangaren i en lätt språngmarch in i en angränsande korridor. Bordningsstykans uppgift vid stridsstationer var att placera sig i ett rum som angränsade till de korridorer där det var troligt att en avancerande fiende skulle dyka upp. Att kämpa i de båda hangarerna var ett uppdrag som tillföll de andra fyra sektionerna.

Nayans tankar stormade omkring i hans huvud under tiden. Var det verkligen en övning som man dåraktigt beslutat att hålla direkt efter en äkta stridssituation? Eller var det Jordens styrkor som kommit tillbaka snabbare än tänkt? Ordern ”Alla soldater och besättningsmän” innebar att man förväntade sig en bordningsaktion, och då kunde det inte lika gärna vara korvetten som återvänt.

Hans fötter började göra lite ont. Kängorna hade varit påsnurna hela dagen och även om de var väl ingångna vid det här laget brukade man åtminstone få någon slags respit under dagen. Han antog att det faktum att hans ens noterade det var för att han kände sig trött, en känsla som varit frånvarande under de senaste veckorna och magen kurrade. Han behövde äta. Det var bäst att den här övningen var över fort.

De anlände i ett lite större rum, rymdskeppets motsvarighet till en vägkorsning. Rummet hade säten längst med väggarna och skyltar som visade vilken gång som gick vart. Andersdotter gick fram till en konsoll på väggen, flyttade undan det skyddande lagret och slog in några kommandon. Dörren mot bryggan stängdes med ett stort klank och upp ur golvet reste sig metallbarriärer. Sektionen rörde sig vant och tog skydd bakom dem; de hade övat på det här många gånger sedan de kommit ombord. När sektionen var på plats pekade Adamsdotter den lediga metallbarriären som var placerad lite längre bak, nästan mitt i rummet. Nayan intog position där under tiden som Adamsdotter kontrollerade soldaternas placering vid de andra skydden.

”Alla sektioner. Alla sektioner, detta är Stridsledningscentralen; Bryggan.” hörde de i sina öronsnäckor. ”Ett fientligt slagskepp har hoppat ut ur överljusdrift. De identifierar sig som ESS Ökenräven; Sun Tzu klassen och de kräver vår kapitulation. Kapten vägrade såklart och de kommer snabbt närmare optimalt eldgivningsavstånd. Kapten misstänker att de vill ha vårt skepp eftersom de inte vet vad vi kan göra. Vår plan är att accelerera bortom deras räckhåll och sedan hoppa till överljusdrift men fienden kommer få åtminstone tio minuter att agera mot oss. Vi förväntar oss ett bordningsförsök.”

Adamsdotter svor högt. ”Ett slagskepp bär sex plutoner. Vi har bara en.”

”Vi vet. Kapten Wyatt har begärt av Befälhavaren att prioritet ges mot bordningskapslar och skyttlar och han tyckte det lät som en god idé. Dock så tror jag inte vi kommer få mer än hälften av dem. Jag hoppas ni är redo; det här kan komma att bli otrevligt.”

Nayan kunde aldrig tidigare ha påmint sig om att han noterade hur hårt hans hjärta slog. Eller alla ljud i luften. Eller hur torr hans mun kändes. Han tittade omkring sig och mötte Tylers blick. Den var fixerad vid honom i några sekunder innan den for vidare mot Adamsdotter.

”Pluton.” hörde han i sina högtalare. ”Fienden har skickat ut bordningskapslar mot oss. Babords batterier kommer bekämpa så många de kan.” Goda nyheter tänkte han frenetiskt. Bordningskapslar var enkelt mål för Kinetiska AKAN och FCS Audie Murphy hade fler än normalt.

”Soldater!” ropade Adamsdotter. ”Det här blir en lätt match. De måste ta sig förbi tredje och fjärde sektion för att komma till oss; och ser vi inga fler bordningskapslar kommer första och andra sektion att förstärka oss. Ta en stor klunk vatten nu när ni kan, ladda sedan era vapen.”

Om väntan i skytteln hade varit illa så var det ingenting emot hur väntan nu var. De hade sina korridorer att titta ner igenom; de tittade på varandra, de kontrollerade sina vapen, tittade på varandra igen och väntade med spända ansiktsuttryck. Många såg till att sysselsätta sina händer med någonting; Friberg kände hela tiden på sitt kroppspansar, Wong kontrollerade att magasinet satt i vapnet ordenligt hela tiden, Rupertson hade böjt sig fram och pussat Kuchler på pannan men hon hade uppenbarligen inte märkt det; hon satt helt still och stirrade mot dörren i slutet av korridoren.

Statusuppdateringar om striden fortsatte att komma i deras radio, och tystnaden mellan varje var nästan olidlig. Fienden hade förlorat nära två tredjedelar av sina bordningskapslar till Audie Murphys Kinetiska Automatkanoner och man hade ökat farten. Trots detta förväntades kapslarna anlända i babords hangar inom en minut. Trots att fjärde sektion innehöll deras tunga vapen och flera extra soldater så skulle de snart bli hårt ansatta.

Hela sektionen ryckte till. Tydliga ljud från handeldvapen hördes längst först den enda korridoren och sedan den andra. Adamsdotter ställde sig upp. ”Rupertson, tillbaka till din plats. Wong, placera dig mer åt vänster på ditt skydd. Ni får inte stå för nära varandra. Förvänta er fientlig rökgranat. När de kommer ut ur röken ger ni dem fan. Har ni förstått, Soldater?”
”Ja, Korpral” kom det samlade ropet.

”Fienden har bekämpat Sektion 3 och 4.” kom det dystra meddelandet från Stridsledningen. ”Vi försökte blåsa ut atmosfären ur hangaren men fienden förväntade sig detta och låste dörrarna utåt i stängt läge. Vi har omdirigerat Sektion 1 och 2 till er position nu. De anländer om tre minuter.”

Nayan andades ut, en rörelse han stoppade halvvägs. Det var en mycket obehaglig upplevelse. ”Korpral! Rök i tvåan!” sade Friberg tyst i radion. ”Uppfattat. Fullständig tystnad. Öppna eld när ni ser fienden. Vänta inte.” svarade Adamsdotter och höjde Karbinen bredvid honom.

En smäll hördes och som i ultrarapid såg han någon falla till golvet. Ännu en smäll och ett skrik nådde hans öron. Adamsdotter svor. ”Öppna eld mot röken, punkteld enbart för tillfället!”

Elva karbiner öppnade eld mot röken och en person som enbart var delvis synlig genom sin silhuett föll mot marken. Två mynningsflammor syntes ur röken och annonserade inkommande fientlig eld. I ögonvrån tyckte han sig se någon röra sig, men det måste varit Hammar som avlossade en salva mot båda platserna där mynningsflammorna hade setts. Ytterligare ett rop hördes, underligt förvrängt framför dem. ”Femte sektion här, i strid med fienden. Ge oss maximal ventilation!” hörde han som genom en tunnel; långt borta med Adamsdotters röst ropande igenom den.

Ut genom röken kom ännu en fientlig soldat. Hennes röda, lockiga hår var instucket under hjälmen och hon pekade framåt med karbinen. Hans ögon mötte hennes och de höjde samtidigt sina vapen. Hans karbin gav ifrån sig tre dämpade smällar och han såg hur hennes vackra ansikte förvandlades till en blodig röra av hjärnsubstans, blod och krossat kött. Hennes kollega var rakt bakom henne, räddad av sin kollega en sista gång när Adamsdotters eldskur for in i hennes fallande kropp istället för honom.

Kollegan, en ung man med arabiskt ursprung hade redan sitt vapen höjt och avfyrade det. Hans eldskur hämnades hennes död genom att gå igenom Mies Rupertsons bröst och sprutade ner skyddet framför honom med blod. Den fientliga soldaten fick aldrig tillfredsställelsen av att veta detta; En kula från Hammar avslutade hans liv. Den ökade ventilationen började göra sitt jobb och röken försvann snabbare. Fienden tog notis om den saken och ökade desperat sina ansträngningar genom att kasta ut fler rökgranater. ”Byte av eldställning!” ropade Hammar. ”De kan ha markerat våra ställningar i sina HUDs!”. Hans varning kom för sent. Flera Ontploffen flög genom luften, hjälpta på sin väg av fiendens granatgevär. En av dem landade i Dana Wongs ansikte och exploderade, de andra föll harmlöst ner framför skydden. Ännu en salva hördes och Adams föll ihop, träffad av flera fientliga kulor.

Kall ilska tog tag i honom. Den var inte besinningslös, istället hjälpte den honom att fokusera. De hade ingen rätt att utsätta hans sektion för den här behandlingen.

”Korpral. Egna granater för att hindra dem från att avancera närmare. Vi måste ha mer tid innan förstärkningarna når hit.”
Adamsdotter nickade. ”Bra idé. Ontploffens fram!” ropade hon till sektionen. Fem granater flög igenom luften och landade precis framför röken när fienden plötsligt kom fram ur röken, ett av deras underbefäl i täten. Sergeanten han precis se granaterna innan de gick av. Den resulterande röran när halvsektionen och soldaterna i dem utsattes för deras sprängkraft fick Nayan att lakoniskt undra vem skulle städa bort allt. Rop hördes inifrån röken. ”Sluta skjut, vi ger oss! Vi ger oss!”

”Lägg ner era vapen och kom fram med händerna över huvudet” ropade Adamsdotter tillbaka. ”Ingen skjuter, såvida de inte bär vapen” sade hon tystare över sektionens frekvens. Det kändes som att striden varat under den tid som Nayan andats ut. Helt plötsligt blev han medveten om rummet runt omkring sig, om personerna som kom ut genom röken bärandes på en fjärde, om soldaterna från första och andra sektion som rusade in genom dörren bakom dem och började ta om hand om de som låg på golvet.

De som låg på golvet.

Han ville inte titta. Han ville inte veta vilka av sina vänner som dött. Vilka som lemlästats. Han visste att han sett Rupertson dö. Han hade själv dödat. Han ville inte veta. Men han var tvungen. Han tittade på skyddet bredvid sig. Adamsdotter stod där, lugnt pratande med ett underbefäl från första sektion som kommit. Han ställde sig upp bakom skyddet och höll i det med båda händerna. Vatten tänkte han. Törstig. Han gick några stappande steg till ett närliggande skydd och böjde sig ner för att plocka upp en vattenflaska. Han öppnade den och tömde innehållet direkt i sin mun och slängde sedan ifrån sig den. Det hade inte funnits tillräckligt där och han övervägde att hitta en till. Hans kropp kändes slapp och verkade svara trögt på hans rörelser. Han undrade vad det kunde bero på.

Han andades in, andades ut och sedan in igen. Andas normalt. Han skakade långsamt på huvudet och verkade med ens återfå sin tankeförmåga. Han tittade ner på vattenflaskan som tagits ifrån golvet och åter placerats där. Den låg vid fötterna av en person vars huvud till större delen av borta, tillsedd av två personer ur Sjukvårdssektionen. De vände på henne och han kunde läsa namnbrickan på bröstet. Martha Tyler. Han tittade bort. Han ville desperat ha någonting annat att titta på, men han verkade omgiven av påminnelser av den pågående striden. Med en tanke om att det var bättre att få de dåliga nyheterna ur vägen fort gick han runt i rummet och tittade bakom skydden.

Sjukvårdspersonalen stannade upp i sitt arbete när de såg honom passera. Han ville inte möta deras blickar. Han visste att de anklagade honom för att han inte hade dött som flera andra i sektionen; de hatade det faktum att han levde. Det gjorde honom ingenting. Han brydde sig inte om det. I tur och ordning gick han förbi skydden. Brevid Tylers kropp satt Friberg lutad mot skyddet. Han hade fått en lätt sårskada i axeln. En sjukvårdare höll på att binda om den. Han pratade ledigt och skämtade med henne om sin hustru och sjukvårdaren log och berättade liknande historier om sin egen partner.

Han vände blicken; glad över att se att det i alla fall inte verkade allvarligt. Hans ögon mötte Tajunas. Hon verkade oskadd men oförmögen att röra sig. Hon andades häftigt. Han gick fram till henne, hon följde hans rörelser med blicken när han böjde sig fram och tog ut magasinet ur hennes vapen och gjorde mantelrörelse så patronen föll ut. Hon nickade trött åt honom och försökte le. Det fick Nayan att komma ihåg att hans eget vapen fortfarande var skarpt. Han tog ut magasinet och gjorde mantelrörelse; hans egen patron föll till golvet brevid Tajunas. Han visste varför hon inte tittade åt sidan. Kyösti Adams låg där, död. Flertalet kulor hade gått rakt igenom hans kroppspansar. Han vände sig bort.

Hammar satt på knä framför Spirit Darzi som drack vatten ur sin flaska och som nickade allvarligt mot sin stridspartner. Han hjälpte henne upp och de gick tillsammans bort mot Adamsdotter. Jing Esra och Martin Kyle var upptagna med att hjälpa Sjukvårdspersonalen vakta fångarna. Han försökte titta efter Dana Wong men henne hade man tydligen redan burit bort. Mies Rupertson var näst på tur, han låg redan på båren och på en impuls gick han dit och drog över skynket över kroppen.

”Femte Sektion, samling här när ni är beredda.” hörde han någon tala. ”Vi hoppar till överljusdrift när som helst”. Rösten kändes nära, bekant. Det måste vara Adamsdotter tänkte han.

Han avundades henne. Hur hon kunde stå där och bara prata som att halva hennes sektion inte var död eller sårade. Den kalla ilskan som fyllt honom under striden hotade att återvända i full styrka. De som stod där mot väggen, iförda blåa uniformer med jordens emblem hade sett till att det här hade hänt. De hade kommit ombord på deras skepp och tvingat honom att skjuta. Att döda. Han kände hur hans hand slöt sig om karbinens pistolgrepp men han verkade sakna styrkan att höja den. Den var ändå inte laddad.

Han var hungrig. Mycket hungrig kände han nu. Måste äta. Måste tänka klart. Han hängde av sig vapnet och lade det mot en av skydden och försökte lyssna på det som Adamsdotter sade men uppfattade bara delar av det. Hon han inte långt innan hon satte fingret mot örat. Någon hade anropat henne. Han tittade runt i rummet; och insåg att samtliga sektionsledare gjorde samma sak; ändå hördes ingenting på hans radio. Han slog upp diagnostiken på sin HUD, och fick veta att hans radio var fullt fungerande. Var väl bara något för underbefälen.

”Alla mina är räknade, Stridsledning” svarade Adamsdotter. ”Ingen saknas.” Hennes blick gick mot Sergeant Chang som nickade. ”Ingen av våra andra saknas heller.” Nayan stirrade på Adamsdotter. Det var en konstig kommentar med tanke på att två sektioner soldater var döda och femte sektion hade fått sin slagkraft halverad. ”Nej, Stridsledning. Mina soldater är inte insatsberedda såvida det inte är en direkt nödsituation.” kom nästa del av dialogen. Adamsdotter suckade. ”Ja, Kapten.”

”Femte sektion!” röt hon. De ställde sig upp. ”Egentligen skulle jag vilja skicka iväg er till lunch, dusch och allt annat sådant som jag vet att ni vill ha just nu, men ni får en uppgift av mig istället; något att tänka på så ni inte behöver uthärda era kurrande magar. Vi ska söka igenom Sektion Charlie Fjorton till Delta Tjugoett. Under striden så avlossades en av våra flyktkapslar. Vi vet inte varför. Vi ska söka igenom sektionerna och kontrollera att all personal är på plats, en rutinundersökning efter striden så fienden inte dödat fler som inte blivit rapporterade. Sätt igång.”

Det blev en intensiv avsökning som tog flera timmar. Identiteter kollades, artigt men bestämt och det var ingen som ville tjafsa med soldaterna vars kamraters blod fortfarande fanns på somliga av deras kroppspansar. De kontrollerade flyktkapslar; de samtalade med besättningsmän, de begravde sig i sina uppgifter på ett sätt som bara personer som desperat vill glömma bort någonting kan göra.

Och när de var klara tog Adamsdotter dem till matsalen där hon gav order om varm, nylagad mat och inte vanliga nödransoner. De åt under tystnad och återvände till sitt logement där Adamsdotter kommenderade sömn. Men Nayan kunde inte sova. Varje gång han stängde ögonen fick han synen av en kropp med sönderskjutet ansikte på näthinnan. Det var inte något han kunde sova med. Så han tog sin platta och började skriva.

Det resulterande brevet blev långt och personligt; avsett för den enda person han litade på att läsa det. Brevet gick genom skeppets kommunikationssystem med en hastighet flertalet gånger snabbare än skeppets maxfart och nådde sin destination en halv vecka senare när en datorterminal informerade sin ägare att hon hade post.