Krig är inte bara våld och dödande, krig är kontrollerat våld för ett bestämt syfte. Du stödjer statens politik med våld! Du dödar inte fienden bara för att döda honom, men att få honom att göra som du vill. Inte besinningslöst dödande, utan kontrollerat och bestämt våld.
– Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein
Långt borta från Jorden, bland någon av de miljoner stjärnorna som lyser i himlen fanns där en mycket speciell stjärna. Den lös med samma kraft som Jordens egen sol och var från Jorden inte alls olik alla de andra stjärna. Den hade inte noterats under all den tid som astronomer spanat mot himlen eller ens när rymdfararna tog sina första stapplande steg i rymden. Den hade på det stora hela inte så mycket att komma med tanke på rymdens alla underverk. I själva verket hade universum behandlat det här solsystemet med sina våldsammaste brutalaste krafter. När Dinosaurier varandrade på jorden hade en komet, större än de flesta planeter passerat solsystemet. Många av dess planeter hade förvandlats till kosmiskt småsten; månar och dvärgplaneter och det enda som var värt att notera med solsystemet var just detta.
Månarna och planeterna hade sina egna små egenheter men ingenting som den arroganta människan skulle bry sig om att titta på. Tiden när minska lilla rymdupptäckt var viktig var förbi; trots att här fanns mycket att lära både om Jordens egen måne och alla andra planeter av samma storlek. Här fanns månar som trots bristen på atmosfär hade varit en källa för en livsform olika alla andra, här fanns planeter med färger som inte ens Van Gogh hade kunnat drömma i sin djupaste galenskap och här fanns ett asteroidbälte vars kollisioner och rörelser hade kunnat vara ett eget underhållningsprogram med kommentatorer och fanklubbar.
Trots dess totala brist på relevans i det stora hela så var det ändå så att systemet skulle få oanad uppmärksamhet från de som annars skulle struntat i det. Solsystemet skulle inom kort få besök.
Det första besöket var ett av universums underverk, enligt de som själva byggt det. Det var ett rymdskepp; en beteckning som efter århundraden av kulturell indoktrinering aldrig någonsin skulle kunna lämna mänsklighetens medvetande, även om matroserna numera kallades astronauter. Det var avlångt, strömlinjeformat med små utbuktningar, väl placerade längst med dess vitmålade skrov. Samtliga av dem hade sitt syfte. Det var ett mycket stort skepp, ett tiotal kilometer långt och det gjorde anspråk på överhöghet över rymden och allt som där färdades. För att utföra detta uppdrag bar skeppet inte mindre än trettio kinetiska automatkanoner och fyra robotbatterier samt jaktplan, bombplan och skyttlar.
Dess motorer lät det färdas mellan solsystem, dess oprövade soldater kunde ta över dem och hela skeppets syfte var strid; ett syfte det aldrig fått uppfylla trots att inte mindre än trettio av dem hade byggts. Detta var ett Slagskepp av Sun Tzu klassen, och som traditionen dikterade så ledde de stridsgrupperna.
Kring dem fanns de mindre skeppen. Eskorten; trots att de enligt doktrin skulle göra grovjobbet. Ty offensiv eller defensiv strid så skulle dessa skydda slagskeppen, både genom genomtänkta anfall eller hårdnackat försvar. Där fanns jagare, redskapen för bordning av fiendens skepp och punktförsvar förutom sina vapenarsenaler, där fanns de små korvetterna vars roll var att översvämma fiendens skepp med kraftsamlade robotanfall och där fanns även ett ensamt spaningskepp av Chris Hadfield Klassen.
Imponerande som den här styrkan än var, med sitt slagskepp, sina fyra jagare, sitt spaningskepp och tolv korvetter var så var den inte ensam. En likadan styrka, en klassisk stridsgrupp var på väg mot dem från andra hållet. För inte så länge sedan – fortfarande beroende på vem du frågade – så skulle de hälsats som vänner för de var en del av samma försvarsmakt. Nu var dock saker annorlunda. Radarvågor studsande mellan skeppen, skyttarna var på sina positioner, vapen var laddade och jaktplanen redo för omedelbar insats. Det var dock ingen ombord som trodde de skulle komma till användning; inte på allvar. Krig var inte längre någonting människan sysslade med; inte mot andra människor. Stridsgruppernas syfte var att utforska rymden och patrullera den; vaksamma och redo den dag som utomjordiskt liv skulle siktas på väg mot människans revir.
För den ouppmärksamme observatören skulle det se ut som att båda stridsgrupperna var på väg mot varandra; men så var inte fallet. I själva verket var de på en välplanerat kurs som var avsedd att ta dem blått några kilometer från varandra; standardavstånd när utbyte skulle ske mellan skeppen. Och i det här fallet var det mycket viktigt utbyte som skulle äga rum.
Diplomati stod på dagordningen för båda sidor. Ett diplomatiskt utbyte som skulle lösa de motsättningar som fanns mellan Jorden och dess oväntade och plötsliga motståndare. Det var så den civiliserade och upplysta människan löste konflikter sig emellan. Och det var det som var syftet med besöket. Att använda en stridsgrupp för att leverera en diplomat var enbart maktspel. Man ville visa att man inte bara kunde, utan hade förmågan att backa upp sina beslut med våld om det nu behövdes. Skulle det behövas var frågan som varje man ställde sig, med en självdestruktiv självsäkerhet om att svaret var Nej. Osynlig för varje man förutom de som satt vid sensorkonsollerna så lämnade en skyttel det ena slagskeppet och satte kurs mot det andra. Det tog några minuter att genomföra färden och i hangaren möttes skyttelns passagerare av en hedersvakt och sina egna diplomater. De började genast föra en intensiv diskussion.
Det gick en timme. Det gick två. Och båda skeppens besättningar började att slappna av. Det var trots allt inte nödvändigt att vara på de beordrade stridsstationerna. Diplomatiska samtal pågick och då skulle man väl hitta en lösning som passade båda. Ingen ville släppa lös kriget över sin egen ras, över sitt folk. Över sina familjer. Och så lämnade skytteln skeppet. Ingen visste vad som sades. Chefsdiplomaten ansåg det inte nödvändigt att tala om det. De båda skeppen fortsatte att vara i position, för det var inte ovanligt att samtal avbröts, varpå man återupptog dem när man erbjöd en eftergift eller två. Diplomati löste allt.
Den andra sidans diplomatiska svar visade sig snart. Deras korvetter formerade sig tillsammans med slagskeppets attackplan av Typ Victoria och avfyrade en kombinerad salva robotar mot vad som nu var den öppna fienden. Besättningsmän på attackplanen och korvetterna väntade andlöst på att deras vapen skulle träffa. Samtidigt förflyttade de sig till sekundära eldgivningspositioner bakom en av sina jagare för att undvika fiendens motåtgärder. Allt enligt doktrin.
Klockan 16.32 den första november 2276 inträdde följaktligen det första anfallet från en rymdfarkost mot en annan när ESS Lejonet från Norden träffades av en salva attackrobotar från deras fiende. Besättningsmän som väntat andlöst på att skeppet skulle få en serie explosioner där robotarna träffat fick dock se sig besvikna. Till skillnad från vad århundraden av science fiction lärt dem så blev det ingen explosion. Robotarna – designade för att explodera i atmosfär och inte i vakuum gjorde knappast några större skador på slagskeppet som vars chockerade besättning genast öppnade eld med sina kinetiska automatkanoner.
Det första rymdslaget i mänsklighetens historia hade börjat.
Det hela utvecklade sig i den anda och katastrofala riktning ett slag som inte planerats av endera sida brukar utveckla sig. När Jagare av Dristighetenklassen gick i positioner för att inleda bordningsaktioner hamnade de under våldsam moteld från sina motståndare. Även fast robotarna visat sig ha reducerad effekt så var där också kinetiska kanoner att hantera. Eld mellan rymdskeppen blev nästan ett konstverk där gula skott korsades med raketdriften hos robotarna och jaktskeppens strider. Hela skvadroner förlorades hos båda sidor när jagare och korvetter öppnade eld mot de tätt flygande skeppen vars skrov var illa anpassade till att bli beskjutna av vapen. Panikslaget påbörjades den första taktiska justeringen till att etablerad taktik inte fungerade som avsett när en roteledare beordrade sina attackplan att bryta formeringen och fritt anfalla den närmaste fientliga korvetten. Det var en taktik som enligt etablerad ordning skulle varit självmord men som visade sig vara motsatsen.
Korvetten FCS Lodjuret blev det första rymdskeppet med den tvivelaktiga äran att vara det första skepp som blivit förstört på grund av fiendens handlingar. Uppmuntrad av sin seger anropade roteledaren sin överordnade och taktiken justerades hos alla deras styrkor. Det tog inte lång tid innan de kopierades av sina motståndare. Den justerade taktiken ledde till att jakt och attackplanen snart kom att besegra de som designades till att bli deras övermän; Korvetterna. Dessa sopades kvickt och effektivt undan av båda styrkorna tills inga fanns kvar. Enbart slagskeppen, jagare och rymdplan fanns kvar nu för att slåss.
På båda sidor fanns nu en tveksamhet till hur slaget skulle utvecklas. Båda sidor övervägde sina möjligheter, och på båda vann äregirigheten. Man ville vara de första att besegra ett fientligt slagskepp. Blickarna föll på jagarna av Dristigheten-Klass. I tät formering närmade sig dessa ESS Lejonet från Norden varpå slagskeppets egna jagare blev angripna av attackplan och täckande eld från kinetiska automatkanoner från de anfallande jagarna. Trots den massiva eldkraften klarade de försvarande jagarna testet, varken robotar eller kinetiska kanoner gjorde någon större skada på deras kraftigt bepansrade skrov.
Dessvärre gällde samma även angriparna; men dessa behövde inte göra någonting annat än att komma inom räckhåll. Med en kraftig manöver som förde deras ovansida mot fienden skickade de anfallande jagarna iväg massor av små farkoster – bordningskapslar. Dessa innehöll soldater, med vilka man i bästa fall kunde ta över fiendens farkost, i sämsta fall enbart skada fiendens system och göra skeppet sårbart för ytterligare anfall.
Återigen var det människans brist på att planera för problem som skapade en militär tragedi. De långsamma bordningskapslarna var ett lätt mål för både kinetiska kanoner och patrullerande jaktskepp. Av de kapslar som nådde sitt mål så fanns där grupper av soldater som inte ville slåss mot sina egna och genast deserterade; där fanns soldater som försökte ta sig till sina uppsatta mål och dog tappert och det fanns de som insåg sin situation och kapitulerade.
När resultatet av bordningsaktionen nådde FCS Soldatprinsessan så togs genast beslutet att retirera. Slagskeppet och den skadade eskorten ökade farten, dess fiende för trött och för förvirrad för att följa efter. Innan ESS Lejonet från Norden koordinerat sina styrkor för motanfall hade deras fiende gått in i överljusfart. Det första slaget i rymdkriget hade vunnits – och förlorats.